Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna Bélar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så denne. Broderns förändring blev inte mindre,
inte heller mera oförklarlig men betydligt
sorgligare. Han förföll alldeles som gamla Bälsta
murknade och föll sönder under sitt murgrönstäcke.
Och vid alla makter! – han förföll i en särskild
riktning: av den arbetsamme bruksherrn blev en
sysslolös poet! Sysslolös men sannerligen inte
sorglös – så till vida blev denne Olofsson aldrig
någon rätt Bélar. Men även här voro förvandlingens
orsaker påtagliga. Bälstas förnyelse mäktade
han icke. Brodern med sin fräcka gåpåar- och
hasardanda hade kanske lyckats men ingalunda den
stackars Schack-ä-mä.
En annan orsak var inte mindre avgörande.
Någon tid efter mormors död hade Jacques-Aimé
gift sig med en mycket vacker grannflicka, en viss
Henriette, just en bland de allra yraste
ungdomarna, den »mörka glädjens» kväll. Det
äktenskapet hade sannerligen inte stiftats varken i
himlen, ej heller av kloka mormor. Jacques-Aimé blev
först äkta man, sen bedragen äkta man, sist blev
han poet. Han diktade inte så mycket med tanken
och pennan som fastmer med sin gestalt. Hans
yttre blev förandligat. Hans panna blev högre (vilket
visserligen kunde bero på begynnande skallighet),
hans kinder föllo in och vitnade, blicken blev
fjärrskådande. Han klädde sig gärna i en lång svart
helgdagsrock och knöt en yvig svart rosett under
hakan. För honom hade varje dag blivit en helgdag
i smärtans stora högtid. Han vandrade av och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
