Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bagateller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon betvingar sig och går bort till verandaräcket.
Å, säger hon. Nu har det kommit flera båtar
från hotellet. En hel liten flotta. Ni kan vara
fullkomligt lugn. Hon sätter sig bredvid den sjuka
och tar hennes händer.
Det är mitt enda barn, säger modern som om
hon behövde motivera sin oro. Och jag är änka
också –
Ni kan vara alldeles lugn, upprepar hon gång
på gång. Men plötsligt säger hon i förändrad,
skälvande ton: Hör! Hör bara!
Det är barnet, som gråter. Han skriker
överljutt och ropar på mamma. I trots av allt är hans
röst lika gäll, obehaglig, trilsk, nästan utmanande.
Men det märker hon inte nu. Hon har hållit sig
lugn så länge, nu kan hon icke mer. Hon stryker
den sjuka hastigt över kinden och springer ifrån
henne. Hon springer upp på sitt rum. Innan hon
hunnit fram till sängen faller hon på knä. Och
inte ens så kan hon hålla sig upprätt. Hon faller
framstupa och brister i hejdlös gråt.
Det är ljuvligt befriande. Det sköljer bort dagars
och nätters och de sista minuternas ångest. Hon
vet inte, hur länge hon ligger där och snyftar.
Det kan endast vara en helt kort stund. Hon skulle
vilja ligga där timme efter timme. Det är så skönt
att få snyfta, bara snyfta.
Men nu skäms hon över sig själv. Skall han
överraska henne liggande som ett bylte på golvet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
