Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
givit far en god syssla och pysen en säker kaka.
Och hon upprepade gång på gång med hycklad
oro: Ack, vad det ska hagla örfilar på Kåseholm!
Alruth skrattade; men en dag sade han:
Nej, vet du vad, Marie! Jag har bestämt tappat
smaken för örfilar. Tänk vad jag var nära att
göra oss olyckliga den där gången! Att låta reta
sig av en dum pojke! Att inte ha mera
självbehärskning. Jag hade visserligen rätt. Men jag
bar mig åt som ett kräk.
Under två år förvaltade Johan Alruth
Kåseholm; dock icke med den framgång, han själv och
översten hoppats på. Redan från början mottogs
han av folket med trilska och misstro. Ryktet
från heden hade gått före honom; det berättades
i stugorna att översten skaffat sig en riktig
mandråpare, som skulle gå hårt åt folket. Det påstods
med bestämdhet, att han slagit ihjäl en soldat vid
regementet. Löjtnanten på Ellenäs, redan känd och
ökänd som folkplågare, skulle ha anbefallt honom
åt översten, och de båda grymmingarna hade
sammansvurit sig till varje torpares, statares och
drängs fördärv. Skräcken spred sig genom hela
socknen. Den dag, då förvaltaren skulle anlända,
samlades man i skockar vid vägkanten, i allén,
under den stora asken på gårdsplanen.
Alruth kom åkande i en trilla, hustrun satt
bredvid honom med gossen i famn. Pysen fäktade med
armarna och hojtade av fröjd över farten och
Bruntes yviga, svans. Marie log och nickade; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
