Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då den första och andra skocken passerats,
svalnade leendet, bleknade, försvann. Instinktmässigt
lade hon händerna hindrande över den lilles
fäktande armar. Och när de stigit ur vid
förvaltarflygelns trappa, skyndade hon utan att yttra ett
ord åt de kringstående in i det nya hemmet. Men
Alruth gick, sedan han lämnat häst och trilla åt
stalldrängen, upp på gårdsplanen där större delen
av gårdsfolket samlats. Han hälsade till höger
och vänster, sporde efter namn och gjorde andra
frågor. Svaren kommo enstavigt och motvilligt.
Slutligen ställde han sig under asken med ryggen
stödd mot dess väldiga stam och tog en överblick
av det hela. Gården behagade honom och han
kände sig rätt nöjd att stå där som styresman.
Karlarna å sin sida betraktade honom under lugg,
men uppmärksamt, mätte honom, vägde honom,
prövade honom.
Inkommen till sin hustru sade den nye
förvaltaren :
Det är nog ett styvt folk. Man får ta dem med
lämpor. ; ;
Lämpor, lämpor! Det blev hans valspråk.
Alltifrån den ödesdigra kvällsstunden på heden
visste han fuller väl, var han hade sin fiende.
Hans fiende var vreden. Räck honom ett finger,
och han tar hela handen. Och vilken tung,
förskräcklig tingest, vilken slägga till hand. Om han
varit säker på sig själv, skulle han kanske ha
tagit en eller annan av dessa genstörtiga lurkar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
