Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blevo stora och mörka som brunnar, läpparna
drogos krampaktigt isär, blottande tänderna, och
han snarare stönade fram än skrek:
Det är ni! Det är ni nu igen, fördömda lymmel!
Det är ni! Mitt hem! Allt! Det är ni!
Den enes vrede utlöste ögonblickligen den
andres. De skreko båda utan att lyssna till
varandra. Den gamla historien från heden sprang
upp som gubben ur trollasken. Fjädern hade hela
tiden varit spänd, behövdes blott att haken drogs
från locket. Beskyllningarna haglade. Alruth skrek:
Ni har sagt, att jag stulit! Den andre svarade:
Aldrig! Men en sedel fattades i alla fall!
Inför förnyandet av den gamla beskyllningen
tystnade Alruth, andlös. I samma ögonblick hörde
han en bubblande, babblande, kvittrande stämma
bakom sig, vände sig om och såg hustrun stå i
sängkammardörren med pysen på armen. Utan att
yttra ett ord vidare gick han in till henne, slog
dörren i lås. Han tog barnet och tryckte dess
mjuka lilla kropp mot sitt upphettade ansikte.
De små händerna krafsade och kravlade i hans hår,
han förnam hjärtats pickande och det muntra
bubblandet i denna klängande och flängande och
oavbrutet jollrande lilla varelse. När han åter såg
upp tvingade Marie fram ett leende och sade:
Jo, det kallar du självbehärskning!
Han stirrade på henne. Så skrattade han till,
räckte henne pysen. Han gick åter ut i salen där
löjtnanten alltjämt stormade omkring mumlande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
