Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långa ramsor för sig själv och fäktande med
armarna i luften.
Alruth sade:
Jag ber om ursäkt, ifall jag förgått mig. Jag
skall genast hämta gårdens böcker.
Men Weedenheim kastade med huvudet som
en grinsk häst och bedyrade, att han för säkerhets
skull själv ville gå upp på kontoret. Denna nya
förolämpning bekom Alruth icke det bittersta; han
vände honom helt enkelt ryggen och gick åter in
till Marie och gossen. Men knappt hade de fått
pysen i säng, förrän löjtnanten störtade in i
rummet, blåblek, frustande, halvt vanvettig av ursinne,
kanske också av skräck. Uppkommen på
gårdsplanen hade han mottagits av en stenskur, slungad
ur mörkret. Och genast stod alltsammans klart
för honom! Alruth hade lockat honom i en fälla.
Alruth ville hämnas, Alruth stod och hade hela
tiden stått i hemligt förbund med slöddret. Utan
att ens försöka hejda denna ström av beskyllningar
steg förvaltaren upp, drog på sig en tjockt
vadderad skinnjacka, som hustrun förfärdigat åt
honom och som han på skämt brukade kalla sitt
harnesk. Vidare tog han knölpåken av ek, som
hängde på väggen, samt tände ljuset i blindlyktan.
Därpå sade han:
Stenarna voro tvivelsutan ämnade åt mig. Jag
har redan några gånger varit utsatt för dylikt. Men
för att bevisa min oskuld lovar jag löjtnanten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
