Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturtillståndet, som menskligheten öfver allt är sig temligen lik i detta
fall och flera andra. Men när odlingen så att säga är född, samt under
dess fortgång och tillväxt, skilja sig folken allt mer sä väl i enskilda som
offentliga förhållanden. De bära hvar för sig stämpeln af sitt lands läge,
egendomliga beskaffenhet, af sina historiska minnen, sina vanor, seder,
lagar och sin själsutveckling. Efter gemenskapen med främmande folk
söka de väl efterapa hvarandra i språk, lefnadssätt och samhällsordning,
men skola deruti aldrig fullkomligt lyckas, emedan det strider mot
naturen, som älskar mångfald och satt en lag före. att hvarje utbildning
måste vara egendomlig för att blifva varaktig och välgörande.
Sent kommo fornsaker och fornlemningar på Dal att tilldraga sig
någon allvarligare uppmärksamhet. Denna provins har så i detta som
flera andra fall länge lemnats obesökt och obeskrifven, samt derföre
intill sednare tider förblifvit ett nästan ”okändt land”. Hcsselgren
nämner visserligen något litet om fornlemningar, men detta är till en del
oriktigt4. Ur hans afhandling har Tuneld, Ekman i
Wermlands-beskrif-ningen och Sjöborg i sin nomenklatur hemtat. Professor Brunius
färdades 1838 alltför hastigt härigenom för att hinna anställa forskningar5.
Omsider kom R. Dybeck att besöka Dal 1843. Frukten af denna resa är
en berättelse6, som är det fullständigaste man hittills haft i detta
hänseende.
Fornsaker af gneis och flinta och af flera former hafva i mängd blifvit
funna i Dals alla socknar, dock sparsammare i de nordliga och
nord-vestliga, d. ä. de Bergigaste trakterna. Men största delen deraf är
längesedan förskingrad eller förstörd. I min ungdom hörde jag ofta omtalas
fynd af åskviggar, hvarmed allmogen förstod alla fornsaker af sten,
dock förnämligast af flinta. Dessa sednare undgingo nästan aldrig
förstörelsen, utan sönderslogos till bruk för elddonet och skjutgeväret,
emedan man trodde denna flinta gifva säkrare och starkare eld, än
hvarje annan. Märkligt är, att denna tro på flintredskapens uppkomst
af åskan, äfvensom benämningen åskviggar, är så allmänt och vidt
4 Dissertatio de Dalia. Upsala 1718.
5 Antiqvarisk och arkitektonisk resa. Lund 1839.
6 Runa, 1845, sid. 1—15 och flerestädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
