Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess tillkomst berättas, att allmogen betingade sig densamma af
landshöfdingen 1788, då frågan om kronobrännerirörelsen förevar. Upptogs
i almanackan första gången 1791. under den 8 Oktober. Uti
kommersekollegii resolution den 28 Jan. 1794 är den upptagen för 2:ne
dagar, den 8 och 9 Oktober. Å samma ställe är afrättsplats.
8. Westra Ed i Eds socken, vid södra ändan af Stora Le, och
9. Sunnanå i Holms socken, vid frälsehemmanet af samma namn,
tillkommo båda vid samma tid som Hällemon. Fastställdes äfven på
samma gång af kommersekollegium, W. Ed till 2 dagar, den 2 och
3 Sept., Sunnanå till 2 dagar, den 27 och 28 Sept., men flyttades af
kollegium till den 10 Okt. genom bref till landshöfdingen den 2 Febr.
1836.
Återstå 3 på landet och 3 i staden. Provinsen har sålunda marknad
inom hvarje härad, utom Sundal, med tillhopa 15 marknadsdagar.
LANDTHANDELN.
Till uppstädernas och bergslagernas fördel samt på det att
jordbrukaren icke måtte dragas från sin handtering till andra sysselsättningar,
hvarigenom åkerbruket komme i lägervall, var landsköp redan under
medeltiden och i köpmålabalken af landslagen förbjudet. Enligt Gustaf
I:s handelsordning 1546, fick ingen på landet upphandla spannemål eller
andra varor och dermed bruka köpenskap till prångs, ej heller i städerna
uppköpa salt, kläde eller annat gods, att detsamma åter utprångla, utan
skulle en hvar allena afyttra hvad han af sin egendom kunde försälja
såsom säd, boskap, ost, smör m. m., och detta till städerna eller
bergslagen. Handeln med Norge var äfven sedan länge förbjuden. Gustaf I
mildrade detta i någon mån för Dal, såsom det inhemtas af följande
hans bref till fogden härstädes den 29 Jan. 1547: ”Wår ynnest &c.Wet
Lasse Svensson, att den menige man på Daal hafva haft deras bud här hos
oss och beklagat deras trång och brist, att dem icke väl möjeligt är att
hemta alla deras nödtorfter i Lödösse eller de andra städer der i
Wester-götland, som är salt, fisk och annat slikt, för den onda och långa väg
skull, som de hafva till dessa inländska städer, och hafva fördenskull
begärt vår gunstiga vilja och tillåtelse, att de måtte med den del deт
kunna afstäde komma, som är jern, smör och ost, sälja in till de nästa
Norska städer, der att hemta deras nödtorfter. Deruppå hafve vi gifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
