Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stapeln, bår- och benhuset eller i kyrkoloftet. Sådana minnen här i
orten hafva funnits efter Ahlefelt, Belfrage, Blankenfjell, Didron,
Dref-fenskiöld, Fahneskiöld, Fägerskiöld, Gyllenstorm, Hård, Hökenberg,
Lide-man, Lilje, Linroth, v. Mentzer, Myrtengren, Måneskiöld, Pleningskiöld,
Rosenbjelke, Rosengrip, Rosenholm, Rytting, von Scheding, Silfversvärd,
Stake, Svenske, Svinhufvud, Ulfsparre, von Wulfschmidt och ännu andra.
Härvid påtruga sig minnet nagra versar utur Virgilii 3:dje hok, dem
jag anför efter Adlerbeths öfversättning. på det de må allmänneligen
förstås. Sedan Eneas, för att uppodla ett ställe, börjat våldföra en
aflidens mans graf genom träns nedfällande, då blod droppade ur
stain-marne för hvarje hugg, yttrar han:
............ Jag hörde ur djupet af jorden
Jemrens suckande ljud, och en röst gick upp till mitt öra:
Hvarföre dessa sår, Eneas? Skona en jordad!
Skona din obefläckade hand! Ej var jag i Troja
Främmande fordom för dig: ej det blod, som flödar ur stammen.
Ett bevis äfven ur vår tid, att den naturliga känslan påyrkar
bevarandet af hädangångnas minne, se vi i de flesta kyrkor, der man på väggen
fäster likkistplåtarne, hvarå de dödas namn äro skrifna jemte någon
vers ur bibeln eller psalmboken. Till och med efter små barn, på hvars
kistlock en bräcklig krans eller krona fästades vid sista afskedet ur
fädernehuset, aftagas dessa, innan liket sänkes i jorden, och upphängas
sedan på kyrkoväggen. Hvem förmår förakta denna sed, eller är nog
grof helgerånare att bortrycka och till någon skräpvrå bortkasta dessa
plåtar och kransar, anskaffade eller flätade af den djupa saknaden?
Förhållandet måste väl vara detsamma med hvarje graf, äfven
hedningens, äfvensom med de vårdar i och utom kyrkorna, hvilka varit
ämnade att bevara minnet af personliga förtjenster. Förtjensten af det
allmänna bör i ingen tid ringa aktas. Svårligen kan det vara hvarken till
skam eller skada för en socken, att utanför eller inom den fridlysta
tempelgården hafva många grafvar, grafstenar, epitafier, vapen m. m.,
som erinra att der, åtminstone fordom, bott män af atörre utmärkelse
i ett eller annat hänseende, hvilkas anhörige velat, på god tro om
skonsamhet af efterverlden, förvara minnet af dem, som saknats, icke blott af
anförvandter, utan af hela menigheter, någon gång af hela fäderneslandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
