BARNDOMS- OCH UPPVÄXTTID För stockholmare av min generation äro Blanches »Bilder ur verkligheten» oskiljaktigt förbundna med barndomsminnena. Då de röda klotbanden togos fram för högläsning vid aftonlampan, blev det alltid feststämning. Hyrkusken Figge Höglund och hans mor, rektor Trysén och Kalle Utter, järnkrämar Ek och teaterdirektör Berggren, alla voro de kära gamla bekanta; man behövde ibland blott höra titeln på berättelsen för att falla i skratt. Emilie Högqvist ägde säkert bland mina skolkamrater flera dyrkare än samtidens teaterdivor, och ingen dåtida journalist hade för oss samma realitet som »Hvalfisken», Argus-Johansson. Nyfikna tittade vi in genom rutorna på de Ladugårdslandskåkar, som ännu stodo kvar, hotade av moderna stenhus, som dag för dag ryckte dem närmare. Kring Klara kyrka slingrade sig de gamla gränderna med samma namn som i Blanches berättelser, kringgärdade av samma fallfärdiga byggnader, men livet tycktes ha flytt från dem, och på Klara kyrkogård tumlade inte längre pojkarna lekande kring gravstenarna som i hans barndom. Strandvägen doftade ännu av sillupplagen, och vedsågarnas gnissel blandade sig med bullret från skutorna, som lossade sin last. Men också denna idyll var på väg att förstöras av nyanlagda kajer, avenyer och palats i 1880-talsrenässans. Kungsträdgården var alltjämt som på Blanches tid den förnäma världens promenadplats, men skulle snart nog mista sin rangställning. Västerlånggatan bibehöll ännu en återglans av forna tiders butikskommers, restauranterna på Stora Nygatan hade kvar sitt gamla rykte, men en alltmer glesnad kundkrets, och de en gång så lysande hotellen vid Skeppsbron för-svunno ett efter ett, i samma mån som långväga resande började ankomma med järnväg i stället för med ångbåt. Med hjärtat i hals 9