AUGUST BLANCHE gropen knogade man uppför Söders branta backar. Däruppe reside-rade ju alla de slagsmålsvilda gesäller och murare, om vilka Blanche berättat; där borde ju hamnbusar härja nere i Stadsgården och rövare dölja sig bakom varje gårdsport. Man upptäckte så småningom, att denna tjusande och skrämmande romantik var försvunnen sedan årtionden. Och ändå har Blanches Stockholm levat kvar till våra dagar. Då skalder som Snoilsky, Strindberg, Levertin, Tor Hedberg och andra elegiskt besjungit »gamla Stockholm» såsom en motsats till det nya, är det, medvetet eller omedvetet, Blanches Stockholm, som föresvävat dem. Adertonhundratalet har ägt flera Stockholmsskildrare av högre konstnärlig rang än Blanche, som bättre än han förstått att fånga själva perspektiven och luftspelet kring stadens höjder och vattendrag, som mer pittoreskt målat dess torg och gränder, givit brokigare och färgstarkare bilder av dess folkliv. Man kan bland Blanches föregångare nämna Cederborgh, bland hans samtida Sturzen-Becker och Almquist, bland hans efterföljare Strindberg och Hjalmar Söderberg. Men ingen av dem äger dock Blanches förmåga att med ett enda slag försätta oss i en förgången tid. Då han gemytligt berättar om de gamla kåkarna och de gamla originalen, som bebott dem, växer ett svunnet Stockholm fram med sina sedvänjor, sina säregenheter; det får en åskådlighet, en tidsprägel, som inte funnits hos någon av våra huvudstadsskildrare alltsedan Bellman. I motsats till sina samtida och efterföljare gör Blanche inga ansträngningar för att få fram denna tidsdoft — han är inte kulturhistoriker som Orvar Odd och Strindberg, inte etnograf som Almquist — men den finnes där ändå. Förklaringen ligger däri, att Blanches diktning alltifrån hans första skisser och noveller i tidningen Freja ända fram till den berättelseserie, »Ekströms paradis», som avbröts genom hans död, bygger på hans minnen från barndoms- och uppväxtåren och har deras begränsade värld till sin medelpunkt. * 10