Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barndoms- och uppväxttid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST BLANCHE
domsminne som icke är förenat med sågens rassel och hammarens
slag. Jag trodde, att del hörde till livets ordning att arbeta från fyra
på morgonen till åtta eller nio på kvällen; förströelser eller njutningar
kände jag icke ens till namnet.» Naturligtvis får man här räkna
med att Blanche offrat något åt den retoriska effekten; det är en
ganska riskabel metod, att — såsom ofta skett — ta för givet, att de
umbäranden, som Blanches mest populära hjältar, hyrkusken Figge
Höglund och skådespelaren Victor Ekström, fått vidkännas i
barndomsåren, äro lånade ur Blanches egen erfarenhet. Det ger nog
en falsk bild av de verkliga förhållandena, om man tror, att
Blanches mor måst sälja sin rödrutiga schal för att få pengar till
hans skolböcker eller låna grannfruns klänning för att kunna bevista
hans första nattvardsgång.
I Blanches egna skildringar framträda hovslagarmästarna inte som
några förtryckta arbetshjon. Skråets ålderman Ekeberg uppträdde än
i borgerskapets uniform, än i ett stort förskinn, »fritt likväl från
sot och slagg, men i stället prytt med hovtång och hammare av rött
saffian, kantat med gult silke». Och Blanche tillägger: »Den gamla
tidens skråmästare voro petitmätrar på sitt sätt, ty om de också
genom sitt arbete förvärvat sig så stor förmögenhet, att de själva
icke mer behövde lägga hand vid arbetet, så höllo de sig dock i
sina verkstäder, klädda i fina förskinn och dito träskor.» Till en så
förnämlig ställning hade säkerligen inte Blanches styvfar nått; men
han hade dock vid början av sin verksamhet som mästare två
gesäller, sex lärlingar och två pigor. Blanche berättar själv — i
novellen »Hvita rosen» — att det endast var herrskapshästarna, som
fingo hedern att skos av mäster själv eller den förnämste gesällen,
och Erdmann uppger, tydligen efter muntliga traditioner, att Jan
Jacob Blanck var en mycket fin hovslagare. »Han ägde ganska vita
och väl vårdade händer och passade, sade man, mera till
ämbets-än borgersman.» Kanske var det denna hovslagarmästarens läggning,
som i förening med hans sjuklighet under de senare åren vållade, att
hans hovslageri, såsom Gynther uppvisat, gradvis gick tillbaka, och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 29 23:43:38 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lammbla/0024.html