AUGUST BLANCHE Trots sina representativa egenskaper var han på grund av sina ljusskygga affärer och sitt så småningom av hela Stockholm kända förhållande till August Blanche en något besynnerlig enstöring. Gynthers utredningar av familjen Blancks ekonomiska förhållanden lämna utom varje tvivel, att han måste ha bidragit med betydande belopp; och därom skvallra också August Blanches och hans närmastes uttalanden i brev. Men det framgår också av den ganska tydligt, att han varit ytterst svårbedd; Emilie Carléns uppgift, att han ursprungligen delat hovslagarens åsikt, att August inte behövde utbildas till student, utan kunde nöja sig med att bli hantverkare, förefaller mycket trovärdig. Efter sin hustrus död 1842 fann han det tydligen lättare än förut att ta hand om sonen, men något hjärtligare förhållande mellan de två inträdde inte. Vid sina riksdagsmiddagar skall han stundom, enligt Posthumus-Hellberg, ha uppdragit åt August Blanche att fungera som vicevärd. Men både i brev om honom och till honom kallar honom Blanche »kyrkoherden»; och detta ännu så sent som i april 1851, då han tillskrev honom en ytterst ceremoniös epistel från Paris (Albert Bonniers arkiv). Att döma av ett av Thore Blanche ägt brev, som August Blanche omedelbart efter faderns död avsände till sin svåger C. J. Carlstedt, tyckes han först under de fyra sista månaderna, då han varit hans reskamrat, ha trätt honom verkligt nära. Framför allt synes han ha harmats över att Bergwall inte tillräckligt hjälpt hans mor i hennes ekonomiska bekymmer. Till denna mor, som enligt samtidas vittnesbörd varit en både begåvad och duglig kvinna ur folket, slöt sig Blanche i alla livets skiften med en rörande hängivenhet. Det första alster av hans hand, som finnes bevarat, är en namnsdagsdikt till henne, som han skrivit vid femton års ålder. Och då han genom faderns död blev arvtagare till dennes förmögenhet, var hans första tanke att ordna det sorgfritt för henne, som »alltför länge varit allas slavinna». Hon installerades såsom värdinna i hans malmgård, och enligt samtida skall det ha varit motviljan mot att skiljas från henne, som avhållit Blanche från 20