DE FÖRSTA S T 0 C K H O L M S N O VE L L E R N A berg» skildrat en tidig morgon på Österlånggatan, då alla grannskapets pigor hämta vatten ur brunnen. »Unos glada lynne gjorde allt trevligt och skönt. Pigorna, som med okammat hår och halsdukarna vårdslöst nedstoppade i barmen samlades vid brunnen och högljutt språkade med Pinchardts kusk eller grälade med den gamla stadsvakten, som med sin blanknötta pumpstång biträdde dem vid vattenhämtningen, föreföllo honom lika vackra, som han föreställt sig flickornas möte i Labans tid, då de gingo till brunnen, språkande sinsemellan angående Jakob och därefter hemkånkande var sitt ämbar. Själva gummorna, vilka växelvis bjödo varandra snus ur bleckdosor, till och med ett par andra kvinnor med en brunmålad så eller vad det kunde vara, föreföllo honom som om han sett dem på ett väl målat landskapsstycke; sj älva trasorna på deras kläder voro vackra och ägde samma lyckliga effekt som ruiner av ett gammalt kloster på en tavla.» Man behöver inte tveka om att vi här ha en scen, som Cederborgh själv bevittnat; hur karakteristiska äro ej orden om den brunmålade sån »eller vad det kunde vara». Cederborgh har tjusats av färgeffekten, men inte brytt sig om att konstatera vad som framkallat den. Först hos Orvar Odd skola vi möta artistiskt jämförliga Stockholmsbilder, också sedda med samma satiriska glimt i ögonvrån. Det är 1810-talets glada Stockholm, som möter oss i Cederborghs och hans lärjungars romaner. Den gustavianska perioden hade fått en kort efterblomstring genom Gustav IV Adolfs avgång. Beskow har i sina »Levnadsminnen» utmärkt skildrat denna kortvariga glädjetid, då ämbetsverkens chefer med sina underordnade festade på utvärdshusen, prästerna i sina kragar valsade på börspicknickerna och kansliets tjänstemän mitt på blanka förmiddagen uppträdde maskeradklädda på Norrbro. »Dagens lösen blev alltmer sans géne», säger han och försäkrar, att Valerius i sina visor och Cederborgh i sina romaner på ett fullt sant sätt tecknat tidens seder. »En senare tids sedlighetsdomare kunna tro, att de skildrat några undantag eller besökt dåliga sällskap, men intetdera var fallet.» Man kan tillägga, 31