DE FÖRSTA STOCKHOLMSNOVELLERNA damerna, klädda i skära muslinsklänningar och med stora blombuketter vid barmen, av sporrbeprydda adliga officerare, vilkas odrägliga högfärd, bottenlösa dumhet och sedeslöshet redan anges genom deras namn, greve Kalfhufvud, baron von Grishufvud och löjtnant Silfverpinne. Blanche visar lika liten variationsförmåga i att karakterisera dem som i att namnge dem, och då han söker teckna förföriska unga salongshj ältar, åstadkommer han alltid romanklichéer av sämsta sort. De fladdra ej blott kring de unga adelsfröknarna, utan också kring mamsellerna från de rika Skeppsbrohemmen, som efter bästa förmåga imitera aristokratiens vanor. Lyckligtvis är emellertid dottern i dessa av rikedom fördärvade familjer nästan alltid en ängel i människohamn och lyckas ofta i trots av föräldrarnas fördomar att räcka sin hand åt novellernas stående hjälte, den unge småborgarsonen; vinner han henne inte i första taget är det ganska säkert, att han lyckliggöres, då den älskade efter ett oharmoniskt äktenskap med en hjärtlös överste eller hög ämbetsman omsider blivit änka. Betydligt mer till sin fördel är Blanche, då han helt får hålla sig inom småborgarnas värld. Det är inte dålig smak som gjort »Skomakarens dotter» till den mest populära bland hans Frej anoveller; den har utgivits i flera separata folkupplagor ända fram till våra dagar. Uppslaget är Blanches vanliga: skomakare Snörlunds vackra dotter Catharina föredrager faderns duktige gesäll Sulgren framför den hemgiftssnikne löjtnant Nagelborste, som genom sitt vackra adelsnamn och sina fina fasoner lyckats vinna hennes mor för sig. Men paret Snörlunds husliga gräl återges med förbluffande naturlighet, och rent ypperlig är skildringen av den stora balen i deras hem: »Talgljusen brunno så klart i skomakarens lilla, men tarvligt snygga våning, och det behagliga doftet efter en utbrunnen rökgubbe kämpade med den lika vanliga som besvärliga läderlukten . . . Gästerna, till det mesta bestående av den hederlige skomakarens ämbetsbröder med deras hustrur och barn, gjorde sina tvära, men hjärtliga bugningar och fotskrapningar för värden och värdinnan samt för var 4—501883. Lamm. 49