BLANCHE SOM DRAMATIKER IC.ORT efter sitt utträde ur publicistiken kastade sig Blanche in på dramatiskt författarskap. Den 1 november 1842 hade Lindeberg öppnat den av honom byggda Nya teatern. Blanche hade personliga förbindelser med Lindebergs trupp, där hans halvbror Karl och hans halvsyster Augusta Isberg voro anställda och hans gode vän Jean Högqvist var en av stjärnorna. Han beundrade dessutom Lindeberg själv. »Hr Lindeberg är den Nya teaterns grundare», skrev han i Freja, »hans snille, hans kraft äro oss en borgen för att han även skall bliva dess upprätthållare.» Emellertid hade teatern otur med sina tidigare program, bland andra Orvar Odd försökte sig med ett lustspel, »Bellman i Mariefred». Först på nyåret 1843 fick man bättre vind i seglen, framför allt genom att spela några franska farser och vådeviller. Det var därför ganska naturligt, att Blanche, då han den 21 mars 1843 med »Positivhataren» debuterade som dramatiker, höll sig till den allra lättaste genren; teaterns affärer kunde knappast tåla några vågspel med allvarligare saker. »Positivhataren» blev också en svensk lustspelssuccès, som man alltsedan Gustav HI:s dagar ej haft något motstycke till, och Blanche firades mycket av kritik och publik. Själv skrev han i den minnes-runa, som han 1857 ägnade sin musikaliske medarbetare J. N. Ahl-ström: »Texten ganska tarvlig i och för sig själv röjde allestädes nybörjaren.» Man måste ge honom rätt. Dramat skildrar en förlovningshistoria av samma art, som Blanche brukade servera i sina Frej anoveller, men lustigt, nog med omsvängd tendens. Källarmästare Propp vill gifta bort sin dotter med sin egen kypare Knäcksell, men långt ifrån att gynna denna demokratiska förbindelse låter Blanche den unga flickan i stället få sin älskade, 57