AUGUST BLANCHE begagnat novellen i »Magister Bläckstadius», som hade sin premiär den 6 september 1844. Blanches beroende av Roséns novell är obestridligt, då han sin vana trogen inte bara lånat intrigen och personerna utan också ordagrant överfört bitar av novellens dialog i sina repliker. Hela den inledande situationen med modern och dottern, som båda läsa en gif-termålsannons och besluta att svara på den, finnes hos Rosén, likaså idén att låta detta leda till diverse förvecklingar vid det utsatta mötet med annonsören. Denne visar sig i dramat liksom i novellen vara dotterns man, som av omständigheternas makt skilts från sin maka och nu på detta något prosaiska sätt återförenas med henne. Det finnes också hos Rosén en fru, som håller en pension på Söder och är invecklad i den av giftermålsannonsen vållade förvirringen. Tydligen fick Blanche härigenom uppslaget att på egen hand införa dramats enda levande person, den från skola till skola irrande luggslitne gamle timläraren Bläckstadius, som han tecknar efter verk-lighetsmodell, men som knappast på något övertygande sätt infogats i intrigen. Blanches egna försök på det dramatiska området vittna om ganska liten förmåga att uppfinna och utveckla en handling; det är ständigt samma grundmotiv som varieras. Däremot kunde han åstadkomma en rolig vardagskonversation och skriva kvicka kupletter; flera av dessa ha överlevat de stycken, i vilka de inlagts, och sjungas än i dag, utan att man känner till deras ursprung. Framför allt ådagalägger Blanche på dramats område samma förmåga som han visat som novellist, att teckna komiska original, framtrolla en illusorisk verklighetsmiljö och skänka sina stycken en äkta lokalton. Därför lyckades han också vinna varaktigare segrar, då han fick intrigen och scengången till skänks och inte behövde tänka på annat än att lokalisera personerna och händelserna till Stockholm. Vad som fortfarande har högre konstnärligt värde av August Blanches dramatik utgöres av hans bearbetningar av främmande dramer. Själv gjorde han ingen hemlighet av detta. I ett brev till H. C. Andersen av den 62