BLANCHE SOM DRAMATIKER hålla sig på repertoaren ända fram till våra dagar. Båda äro bearbetningar, »Hittebarnet» till och med en ganska osjälvständig sådan. Nordensvans grundliga parallell med originalet har givit vid handen, att första akten är översatt scen för scen, replik för replik. Blanches egna tillägg motsvara enligt Nordensvans uträkning ungefär femton rader i den tryckta upplagan. Andra akten skiljer sig från originalets genom en del rätt oväsentliga uteslutningar och en av Blanche till-diktad, ganska klen och brådstörtad upplösning; originalet hade ännu en tredje akt, som dock var alltför fransk för att kunna lokaliseras. Det finnes alltså fog för påståendet, att »Hittebarnets» förtjänster egentligen äro originalets, som har en fyndig intrig och en roligt tecknad huvudperson. Men man bör akta sig för alltför snäva slutsatser. Även då man jämför repliker, som ur innehållssynpunkt äro fullkomligt lika i de båda styckena, överraskas man av hur stockholmsk Konj ander verkar. Det är inte bara genom att låta honom dricka toddy, sjunga lustiga kupletter och ha sitt hemvist på Operakällaren, som Blanche försvenskat den gamle ungkarlen. Utan att man riktigt kan se, hur det gått till, har han blivit en i viss mån annan typ än originalets egoistiske, men innerst godmodige franske småborgare. Blanches Konj ander befinner sig under hela stycket i upprymd och omtöcknad stämning. Toddyn har berövat hans känsloliv dess stabilitet; han har lika lätt att slå över i vresig ilska som i sentimentalitet. »Se, hur den lilla gossen sträcker sin små armar mot herrn», säger hushållerskan, och Konjander replikerar argsint: »Dra för tusan.» Men så tittar han in i sängkammaren: »Ja, ta mej fan, gör han inte så . . . stackars liten.» Han går med på att betala tio riksdaler banco till sköterskan för att ungen skall få öm vård, fastän han vemodigt räknar ut, att han för det priset kunde fått sextio stora toddar. Det är också för barnets skull, som han beslutar sig för att uppsöka hans far: »Den lilla ängeln... han tycks säga åt mig: gå, söta gubbe, och sök upp min pappa ... Ja, okända yngling . . . jag ska ha reda på honom . . . lita på det.» Något av samma lyriska toddystämning be- 5—501883. Lamm. 65