BLANCHES ROMANER bovtyperna och deras samspråk på Blå duken, och han beledsagar Axelsons entré med en omständig redogörelse för Stockholms järnbärare och deras förhållanden. Emellertid känner sig tydligen Blanche något bortkommen i denna arbetarmilj ö, och handlingen får en ganska brådstörtad gång. Dahl förför och överger järnbärarens dotter och uppsökes av den ursinnige fadern. Här ha vi Blanches första försök i den rafflande följetongsdialogen: »Ni behagade nyss fråga mej, herre, vad jag denna vinter sysselsätter mej med ■— jag har som ni vet varit järnbärare om somrarna och strumpvävare om vintrarna — nu har jag lagt bort dessa båda yrken för att välja mej ett annat.» — »Ett annat —- så mycket bättre», svarade Dahl, »får jag fråga er vad för slags yrke det är, — kan jag på något sätt vara er till tjänst? — Vad är det för ett yrke ni tänker välja?» — »Jo, herre, jag tänker bli — mördare.» Varpå han stryper Adolf på hans soffa. Man väntar sig efter detta att få en skildring av Axelsons flykt undan rättvisan och hans fortskridande på brottets vägar, men han har den försyntheten att omedelbart dränka sig, sedan han anförtrott sin dotter, som väntar ett barn, i Jägers beskydd. Även för hans vidkommande avlägsnas alla problem, då den fallna järnbärardot-tern, som han naturligtvis ädelmodigt bjudit sin hand, avslår anbudet för att inte stå i vägen för hans framtid och dessutom omedelbart efter hans frieri dör av den starka sinnesrörelsen. Härmed är alltså hela Sueelementet utrangerat ur romanen, som fortgår i samma stil som Blanches Frej anoveller. På Karl XIH:s torg, vars olika utvecklingsfaser skildras, vandrar Jäger med sin fästmö och sin blivande svärmor, då järnbärardotterns fyraårige gosse, vars fosterfar han blivit, får syn på honom och kallar honom pappa. Detta ådrager honom svärmoderns misstankar, och förlovningen blir bruten. I den påföljande år, 1846, verkställda scenbearbetningen strök Blanche resolut denna onödiga fortsättning och avslutade dramat med Annas död. För att ge järnbäraren tillfälle till en moraliserande slutmonolog, lät han honom efter mordet endast simulera dränk- 85