BLANCHES ROMANER ning. Han har inte velat sluta sin tillvaro, så länge hans älskade dotter ännu finnes bland de levande, och uppträder på landsbygden som en skrämmande vålnad. Först efter hennes död beslutar han sig för att på avrättningsplatsen »försona de gäckande lagarna». Samma motiv begagnade Blanche i något olika form i sin första stora roman, »Vålnaden». I »Järnbäraren» hade Blanche tagit uppslaget till sin intrig från Sues »Parismysterier»; i »Vålnaden» har han på samma sätt utnyttjat »Den vandrande juden». Alldeles som där står kampen om ett miljonarv, som den innebrände fältkommissarien Stenfjälls broder lämnat efter sig. Med alla medel söka den demoniske baron Rudolf Svärdfält och hans lika samvetslöse hantlangare assessor Levander att komma åt denna förmögenhet, om vars tillvaro de rättmätiga arvingarna, fältkommissariens utfattiga barn, inte ha någon kunskap. Ett tag stå bedragarna också nära sitt mål, då baronen gift sig med Sofi Stenfjäll och lurat sina svågrar att till hennes förmån avsäga sig alla anspråk på arv, som kunna tillkomma dem. Men då den förment döde fältkommissarien uppenbarar sig som levande, överkorsas alla dessa ränker. 1 slutet av romanen ha alla bovar fått sitt rättmätiga straff och alla hederliga personer belönats med lyckliga giftermål. Erdmann uppger — tydligen efter muntlig tradition ■— att »Vålnaden» är baserad på rättegångsprotokoll, tryckta i Stockholms Dagblad 1829. Såvitt jag kan se, har Blanche därifrån endast fått de yttre detaljerna till den inledande skildringen av eldsvådan hos fältkommissarien. I Stockholms Dagblad finnas nämligen tryckta polisprotokoll med anledning av att den 20 juli 1829 repslagare Sjö-stedts gård på Storgatan bredvid Livgardets till häst kasern nedbrunnit och ägaren själv blivit innebränd. Blanche förlägger eldsvådan till ungefär samma plats. Förhör med den avlidnes broder och hushållerska lyckades inte ge någon klarhet om brandens uppkomst. Antagligen cirkulerade i Stockholm rykten om mordbrand, och möjligen misstänktes också repslagarens broder — alldeles som fältkommissariens halvbror, viktualiehandlare Alm i romanen. Men säkert 87