BLANCHES ROMANER delser», särskilt ett arbete av Alexandre Dumas med titeln »Le mois». Det bör kanske också noteras, att Eugène Sue i sin år 1850 till svenska översatta roman »Folkets mysterier» börjar med en lång romantiserad skildring av februarirevolutionen. Blanche gick i samma spår som sina två älsklingsförfattare, vilkas »överlägsna snille» han hyllar i romanens förord, och han rörde sig i deras miljö. Han var också medveten därom. Då han först presenterar den jättelike slagskämpen i sin roman, vindragaren Simon, kallad »Vita björnen», påpekar han själv, att denne till växten är »ett värdigt motstycke till jätten i Parismysterierna». Han är också liksom sin föregångare en blandning på gott och ont. Innerst vek och varmhjärtad, blir han hätsk genom förföljelserna och slutar som en inkarnation av den vilda folkmassans förstörelselusta. Han blir anförare för »Blodröda fanan», leder plundringen av Tuilerierna och stupar till sist i ett envig med Armand Cambon, romanens hjälte, vilken liksom sin fader, den gamle veteranen från 1830 får representera Blanches humana och alltigenom borgerliga republikanism. I slutordet uttalar Blanche sin misstro mot de socialistiska demagogerna, Louis Blanc och Proudhon, som han anser ha bedragit massan och omintetgjort mycket av februarirevolutionens landvinningar: »Men franska republiken kan ej falla, ty hon är det oumbärliga livselementet för Frankrikes framtida ordning och lugn.» Han lovar att i ett kommande arbete skildra »det ännu stormfullare tidsskifte, som följde på februarirevolutionen». Redan i december 1851 verkställde emellertid Napoleon sin statskupp, och Blanches profetia slog inte in. Den tillämpnade fortsättningen av »Sonen av söder och nord» utgavs aldrig, men i Illustrerad Tidning av år 1863 skildrade Blanche i en till större delen självbiografisk novell, »Mon-Bijou eller fem dagar i Paris», den tragiska kampen mot det hotande kejsardömet. I »Sonen av söder och nord» har Blanche inte nekat sig några av de rafflande scener, som funnos hos hans franska föregångare. Utom från dem har han lånat ett och annat ur Almquists »Gabrièle Mi-manso», som ju också skildrar ett revolutionärt uppträde i Paris, ett 8— 501883. Lamm. 113