BLANCHES ROMANER upplopp mot Ludvig Filip, men som i motsats till »Sonen av söder och nord» andas en varm hänförelse för Louis Blanc. Paris har i Blanches roman blivit en förtrollad stad, där man med förbundna ögon införes hos undersköna markisinnor med utsikt att efter en kärleksnatt i deras av orientalisk lyx strålande budoar dränkas i Seinen. Vi få vara med om förgiftningsattentat, dueller, maskerader och operaföreställningar. Vi införas i spelhålor och hemska spökhus med underjordiska skattkammare och fängelsevalv, vi in dras i legitimistiska konspirationer och i revolutionära klubbar med mystiska frimurarsedvänjor, och till sist får hela revolutionen med dess barrikadstrider, frihetstal och eggande sånger passera revy. Dessemellan ger Blanche långa topografiska beskrivningar av monument, hus och gator, särskilt sådana med anor från 1789 års revolution. Det sociala inslaget är ej heller bortglömt; det kulminerar i skildringen av fattighuset Bicètre, vilket för Blanche ter sig om ett Eldorado i jämförelse med motsvarande inrättningar i Sverige. Huvudintrigen är Blanches vanliga. Armand Cambon är en för oss välkänd gestalt; han har blott från fattig kammarskrivare förvandlats till en blusklädd fransk arbetare. I slutet av första delen får han till sin förtvivlan se sin älskade föras till altaret i Madeleine-kyrkan av den bovaktige hertig Rigobert de Beaudreuil, som han förgäves varnat henne för. Läsaren tager emellertid denna utgång med lugn, då han vet, att Blanche därigenom endast vill förskaffa sin lågättade hjälte en ännu större triumf. Sedan hertigen hunnit förgifta sin svärfar och begå en del andra brott, vilka Armand Cambon ständigt avslöjar, har han intet annat val än att begå självmord. Armand Cambon slutar som en sannskyldig Monte-Christo, gift med en hertiginna, som trots revolutionsstormarna ännu äger inemot tio miljoner i behåll. Han förtjänar det också. Han har egentligen lett februarirevolutionen och dessutom hunnit bistå alla bokens ädla personer. Med sin tunga barlast av Paristopografi och revolutionshistoria intresserar »Sonen av söder och nord» betydligt mindre än Blanches tidigare, till Stockholm förlagda romaner. Samtiden tyckes däremot 115