BLANCHES ROMANER såg hans arbeten sakna nödig avfilning och elegans. Han medgav delvis detta och förklarade, att hans hand var för tung att kunna arbeta med »tapisserisömnad och stråpärlor», att han penslade mycket sämre än han strök. Utan risk att överdriva, skulle man kunna vidhålla motsatsen; hans pensel var mer till sin fördel i små skisser än på stora dukar. En berättarförmåga av Blanches art är naturligtvis otänkbar utan en viss grad av stilkonst. Det är inte heller någon svårighet att konstatera, att Blanches stil redan i romanerna har en naturlig gång och stundom kan bli både fyndig och träffande, särskilt då den återger vardagssamtal. Emellertid saknade Blanche säker stilkänsla och kom därför att kluta ut sin prosa med allehanda besynnerliga ornament. Några bevarade manuskriptsidor av konceptet till »Vålnaden» visa, att han verkligen nedlade en oändlig möda på att åstadkomma prunkande bilder och krystade vändningar; till följd av ändringar, strykningar och överskrivningar är detta handskriftsfragment så gott som oläsbart. Så småningom tyckes denna stilart för Blanche ha blivit en sorts andra natur; vi återfinna den inte bara i hans tal och tidningsartiklar utan också i hans intima brev. Får man såsom autentiska betrakta de talrika personliga yttranden av honom, som av samtida upptecknats i oratio recta, skulle han till och med ha använt denna bildladdade prosa till rent vardagsbruk. I viss mån delade ju Blanche denna smak för stilgrannlåt med hela sin europeiska samtid. Den nya realismen hade tagit alla romantikens stilistiska oarter i arv — särskilt hade Jean Paul inom alla länder vunnit lärjungar. Men genom att övertagas av hastigt arbetande journalister och följetongsförfattare hade denna stil till ytterlighet vulgariserats och fått nya fel, särskilt smaken för det patetiskt retoriska och djupsinnigt spirituella. Även stora författare som Dickens och Balzac prestera de fruktansvärdaste stilblommor, då de bemöda sig om att skriva vackert; och naturligtvis göra sig Dumas och Sue skyldiga till ännu värre excesser. Hos oss fördärvade en genial prosatör som Almquist så fullkomligt sin stil genom över- 119