BLANCHES ROMANER gången till följetongsromanen, att han med rätta sammanslogs med Blanche i den parodi på tidens romanstil, som Orvar Odd tryckte i 1851 års Komisk kalender, »Fragment ur Danvikens Ängel, nattstycke ur Stockholmslivet av Blancheman Almquistsson». Då Blanches stilblomster gå i den patetiska stilen, äro de egentligen mer tolerabla än då de därtill göra anspråk på spiritualitet. Man ursäktar att i »Banditen» zigenerskans dotter Julia kallas »denna på en gång ljuva och glödande frukt av Nordens och Söderns omarmning» och att löjtnant Räyel i »Första älskarinnan» säges äga »en Endy-mions-gestalt, värdig skogarnas Diana». Dylika utsmyckningar äro fullkomligt oundgängliga i tidens romanstil. Det var lika självfallet att begagna dem som att kalla vågorna för »Ägirs döttrar» eller teet för »den aromatiska morgondrycken». De hörde till tidens mod lika väl som tupéerna, de vida skörten, getingmidjorna och de höga klackarna. Också smaken för en till det absurdas gräns stegrad klimax kan räknas dit, såsom de av Sylwan citerade orden om zigenerskan i »Banditen»: »Svart var den omgivande, regniga höstkvällen, svartare hyenans själ.» Till denna sorts loci communes får man också räkna den i olika variationer upprepade fras, varmed Blanche brukar teckna sina älskandes kärlek, då den nått kokpunkten: »Kratern var färdig. Lågorna stego mot skyn!» Värre blir det, då Blanche liksom sina läromästare Jean Paul och Dahlgren avsiktligt driver denna stil till det parodiskas gräns i förhoppning om att kunna på samma gång verka vältalig och spirituell. Så till exempel i början av »Vålnaden», då han skildrar hur den mystiske fältkommissarien efter anläggandet av mordbranden smyger sig ned till den mörka Nybrohamnen för att åse sitt verk: »Om någon vid detta tilfälle hade jämfört skenet på himlen med den brand, som glödde i hans blickar, skulle man otvivelaktigt hava råkat i förlägenhet om mot vilket föremål man först bort rikta sprutslangen. Så förfärligt lyste denna blick.» I en mer sockersöt blomsterstil ha vi samma maner i »Banditen», då det om den badande Julia säges, att hennes »bländande vithet skulle ha väckt avund och harm hos själva 121