AUGUST BLANCHE Nymphaea alba och förmått denna att dyka till bottnen för att icke inför solen behöva blygas över sitt nederlag». Och vid mötet mellan Axner och den ryska furstinnan i »Flickan i Stadsgården», heter det, att han förde furstinnans hand, »liljans och snöns besegrarinna», till sina slutna ögonlock. »När handen sakta drogs tillbaka, tycktes diamanterna kring dess fina luftiga fingrar ha fördunklats av de briljanter, som dallrade ovanom dem.» Ibland kunna dylika stilblommor omklädas i retorisk frågeform. »Vilja vi veta något om den lilla fotens spänstighet» heter det vid beskrivningen av Amanda i »Första älskarinnan», »så låtom oss fråga de blommor, över vilka Amandas fot promenerat, och de skola svara oss med ett leende». Värst blir det emellertid, då Blanche trasslar in sig i sin egen fraseologi och i ivern att åstadkomma något på en gång poetiskt och spirituellt tappar logik och satsbyggnad. I »Banditen» heter det sålunda: »Röda, guldvirkade sammetstofflor betäckte de små fotterna, på vilkas höga, av silkesstrumpor betäckta vrister tanken svindlade.» Och i »Flickan i Stadsgården» möter oss denna kvinnoanalys: »Hon var en av dessa, vilkas själsbotten man finner utan lod, varuti därför en man tror sig utan fara att drunkna kunna sticka båda benen för att uppsparka bottnen och därigenom uppgrunda det klara elementet, varuti solen skulle hava älskat att skåda sin bild.» Jag har bara kunnat ge några belysande exempel på Blanches stil, som med sin trasgranna och oäkta fraseologi skymmer så många av de verkliga förtjänsterna i hans Stockholmsromaner. Lyckligtvis tyckes han själv i någon mån ha fått ögonen öppna för hur illa dessa talmijuveler passade för hans i grunden rättframma skildringssätt, och genom vaksamhet och mödosamt korrigerande lyckades han i sina »Bilder ur verkligheten» bortarbeta de värsta felen. Fullt fri från den efterromantiska infektionen blev dock aldrig hans prosa. 122