BILDER UR VERKLIGHETEN svar till direktören, som beskyllt honom för att vara drucken klockan nio på morgonen och ha en näsa »som tvinnad av turkiskt garn»: »Är min näsa röd? Inte möjligt, herr hovsekter! Jag som bara dricker vitt portvin.» Det är snarast en överloppsgärning, då Schöld-ström gjort sig mödan att biografiskt belysa denne stackars skådespelares levnadslopp, som slutade på fattighuset. Att hans namn gått till eftervärlden beror uteslutande på denna replik, som Blanche lagt i hans mun och som han antagligen hört berättas om någon annan. Personanekdoten, som blivit folksagans arvtagare i vår fantasilösa tid, följer dess lagar. Schiick har påpekat, att bekanta personligheter som Bellman eller särskilt skapade typer av Kolingens art fått överta de anekdoter, som förut tillskrivits någon historisk personlighet eller en skämtfigur som Eulenspiegel. Går man till Blanche, finner man, att han dels knutit en rad anekdoter till populära original från sin ungdomstid, såsom Argus-Johansson eller assessor Carlander, under det att han samlat andra kring någon fritt uppfunnen figur såsom Kalle Utter eller järnkrämare Ek. Kring Kalle Utter och hans mindre berömda gelikar ur den akademiska världen har Blanche grupperat alla de lustiga studenthistorier han kunde minnas; Emil Key säger också, att Uppsalaberättelserna voro det nästan mest roande i Blanches muntliga repertoar. Man har upptagit frågan, om Blanche gillat Kalle Utters uppträdande i den friherrliga familjen eller inte. Det är säkert lika lönlöst som att få fram någon sensmoral ur Eulenspiegels upptåg. Anekdoten kan vara lika amoralisk som sagan. Läser man den ypperliga skissen »Järnkrämaren», finner man att den — i likhet med åtskilliga andra noveller i »Bilder ur verkligheten» — egentligen blott är en hopfogning av en rad anekdoter och yttranden, vilka samtliga tillskrivas den originelle järnkrämare Ek. Av dessa ha kanske ett par berättats om någon järnhandlare, såsom hans lustiga reflexion vid sin svågers begravning (jfr ovan s. 98). De andra ha säkerligen hämtats från olika håll och knutits till Ek på alldeles samma sätt som sagotraditionen förfar. 131