BILDER UR VERKLIGHETEN ger Ekström hans första lektion i versläsning: »Första villkoret för att säga rimmad vers är att ej låta rimmet höras.» Och då Ekström frågar, varför man då skriver rimmad vers för teatern, genmäler han: »Det tillhör skådespelaren att utjämna alla onaturligheter, vare sig på vers eller prosa.» Ä yrkets vägnar är Berggren naturligtvis djupt upprörd över Ekströms ständiga fiaskon på scenen och finner det orättvist, att han överallt vinner popularitet hos familjerna i landsortsstäderna: »Herrn, som är den klenaste bland mina sujetter, mår som en prins i en bagarbod, medan till och med de bästa av herrns kamrater må som råttan i en sakristia. Herrn, som är självskriven till alla komparsroller, äter dagligen hjärpe och dricker vin, under det att Hamlet och Gustav Vasa svälta. Den stackars Gustav Vasa, blev han inte i går utkörd från stadskällaren, för det han inte kunde betala en lumpen sup med sin torra smörgåshalva, som han rekvirerat! Och, tilläde han något saktare, jag bedyrar, att det inte är för fett för Kristian tyrann heller.» Den sistnämnda rollen hade Berggren själv spelat vid den celebra föreställningen av Kellgrens »Gustav Vasa», där tronen hade ramlat baklänges, men Berggren räddat sin ära genom en improviserad versreplik, i vilken han dömde sin hovtapetserare att mista huvudet på Stortorget. Ekström, som kort förut råkat vränga bak och fram på sin första replik, uppträder i Gustav Vasa »såsom välbeställt riksdrots, grant utstyrd, men fullkomligt stum, vilket ansågs rådligast för mig och var det så kanske även för den, som innehade ämbetet i kung Kristians tid». Det är en gammal kännare av livet bakom ridån, som skrivit dessa strålande bilder från landsortsscenen, och man förstår, att Blanche under författandet fick lust att också skildra Stockholmsscenen från sin ungdomstid. Victor Ekström, som av Emilie Högqvist kallas till Stockholm över juldagarna för att konvoj era hennes slarvige bror Jean till Berggrens trupp i Västerås, kommer att utan någon egentlig motivering i flera veckor fördröja sig bakom Kungliga teaterns kulisser och skildra dess storheter. Och då han till sist återkommer till Berggren, gör Blanche efter ett par kapitel ett språng över ett 147