AUGUST BLANCHE sören Burgman och engelske ministern tävla om hennes ynnest, och ute på värdshusgården vandrar en ung man i officersuniform, med ansiktet dolt i den gula kragen. Ekström, som av en tillfällighet får äran skjutsa honom till Stockholm, igenkänner honom först då han stiger ur åkdonet och försvinner uppför Lejonbacken. När Victor Ekström år 1843 nästa gång råkar henne, är hon redan installerad i villan på Framnäs och kan med sitt allsmäktiga förord skänka honom en slottsintendentsplats, som sökes av både majorer och överstelöjtnanter. Men själv är hon fylld av vämjelse över det liv hon har kommit att föra och längtar till döden som en räddare undan vanäran och åldrandet. Blanches porträtt av Emilie Högqvist är naturligtvis lika litet fritt från affektation som dess modell. Men med sina klatschar av banalt skönmåleri har det inte bara en tidspräglad charm, utan också fina psykologiska smådrag, som man knappast väntat sig hos Blanche. Tag till exempel kapitlet »Middagsorgier och en grav». Det skildrar, hur Emilie Högqvist en vinterafton lämnar en uppsluppen middagsbjudning i sitt hem, då hon plötsligt erinrar sig att det är hennes mors dödsdag, och tillsammans med brodern Jean och Victor Ekström far till hennes grav. Hos Ridderstad, som uppger sig berätta anekdoten sådan han hört den och låter både Blanche och von Braun assistera, verkar den enbart klumpig. Blanche däremot får fram själva stäm-ningsbrytningarna hos Emilie Högqvist, kampen mellan den uppriktiga pieteten mot moderns minne och det skådespelarmässiga. Detta kapitel är i viss mån betecknande för hela verket. Mycket, som annars verkar störande i »Bilder ur verkligheten», den kvardröjande smaken för det patetiska, retoriska och sentimentala, blir förklarligt, då det gäller scenens barn. Blanche kunde här få ett naturligt utlopp för det teatraliska, som fanns på bottnen av hans eget väsen. Han, som så ofta misslyckades i sina försök att teckna verkliga aristokrater, kunde på kornet träffa personer, som genom vanan att agera kungar, grevar och hertiginnor fått något av deras förnäma fasoner. Till och med det något krystade och parfymerade, 150