AUGUST BLANCHE utan att kunna göra dem lika levande som förut; i »Djävulens gras-serande i Klara skola år 1826» förekomma både Kalle Utter och rektor Trysén. Blanche känner sig stundom också frestad att fråga sig, om han inte berättar något, som han förut meddelat. Inledningsorden till novellen »En guvernör» lyda: »Jag minns ej, om jag i någon av mina äldre berättelser nämnt något om en högst originell person, som för några och tjugo år sedan var mycket synlig på Stockholms gator.» Medvetandet om att hans berättarådra hotade att sina bidrog nog också till hans beslut att från och med 1864 överlåta Illustrerad Tidning åt paret Carlén och göra allvar av sin sedan länge planerade resa till Italien. Den kom emellertid inte att uppfylla hans förhoppningar. »Kanske var jag för gammal för att rätt kunna njuta av Italien, Europas skönaste land — det behövs ungdom och sol, och jag har saknat bägge.» I själva verket hade han ingen som helst förståelse för konst, hans naturkänsla var bunden till Sverige, och han fann det italienska folket, som hans idol Garibaldi givit honom så stora tankar om, förtryckt och obildat. Garibaldi själv råkade han aldrig, utan fick nöja sig med att göra bekantskap med några av hans underbefälhavare. Till och med fyra rövarhövdingar, som han fick skåda i Neapel, blevo en desillusion: »de hade ingenting, som erinrade om den älsklige Fra Diavolo på svenska scenen.» Resan kom därför inte att skänka honom någon inspiration. Trots sitt löfte att under bortovaron medarbeta i Illustrerad Tidning hemsände han blott ett par ganska obetydliga skisser, och den roman med italienskt ämne, som han planerat, stannade i stöpet. I stället skrev han några italienska noveller, av vilka en längre med titeln »En Garibaldis fältkamrat» egentligen är en romantiserad skildring av Garibaldis landstigning på Sicilien. Där uppträda både folkhjälten själv och ett par av hans närmaste män och dessutom har Blanche hedrat några av de garibaldister, som han råkat i Italien, med omnämnanden. Men fastän dessutom Alexandre Dumas i egen person uppträder i novellen, har det hela blivit ganska dött. 154