BILDER UR VERKLIGHETEN Av ett helt annat värde äro de Stockholmsnoveller, som Blanche efter hemkomsten skrev i Illustrerad Tidning och, sedan denna år 1866 av Carlén nedlagts, i Ny Illustrerad Tidning. De äro egentligen en sorts fortsättning på »Strödda anteckningar», så tillvida som Blanche i de flesta av dem för ordet och berättar om sina barndomsminnen och sina ungdomsvänner eller också helt enkelt meddelar någon anekdot, som han säger sig ha haft upptecknad sedan ett trettiotal år. Naturligtvis är numera Blanches förråd av dylika på upphällningen, och flera av hans historier sakna i betänklig grad poäng. Men till gengäld är Stockholmsstämningen i dem starkare än förr; människorna få ofta bara bilda staffage till de gamla kåkarna och gränderna. Med tiden hade Blanche blivit intimt förtrogen med deras historia. En samtida, Emil Key, har i sina »Minnen» ypperligt skildrat, hur han vid sina nattpromenader hem till Malmgården brukade berätta därom: »När Blanche efter en uppsluppen toddykväll tillsammans med den annars mycket nyktre L. J. Hierta och den pratsamme Ridderstad begav sig hem till sin Malmgård, ropade han blott på en åkare — alla åkare kände honom personligen — och bjöd gärna någon med sig i vagnen. Följde man honom då eller — om ingen åkare händelsevis påträffades — promenerade man med honom på gatorna, då var han som mest underhållande. Vart och vartannat hus, dess invånare och dessas märkliga öden voro föremål för hans skildringar. Han kunde gå så halva natten och berätta livligt och målande, antingen ämnet var tragiskt eller humoristiskt. Han var som ett levande lexikon över gamla och nya Stockholm.» Man märker också, att Blanche under de sista åren alltmer börjat inskränka sina promenader till Malmgårdens närmaste omgivningar. Där skulle ju inom kort nya anläggningar ta bort Tyskbagar-bergens av tobaksland kringgärdade kåkar. Blanche talade med skyldig aktning om det storstilade esplanadprojektet, men hans hjärta hängde fast vid det gamla Stockholm. Med vilken glädje berättar han inte om Gumshornsgatan, som i en lång krok från Ladugårdslands- 155