BILDER UR VERKLIGHETEN skalden och affärsmannen blott avsett som en inledning till skildringen av den glada festen på Lovisadagen. * »En stor huvudstad är ett hav, vars djup ingen känner. Alltid finnes däri något rum fyllt av pärlor eller av — vidunder. En av mina ungdomsbekanta råkade en afton mycket illa ut i det hav, som kallas Stockholm, under ett besök därstädes.» Så inleder Blanche en av sina noveller i »Strödda anteckningar». Citatet är ganska betecknande. De två första meningarna äro — utan att Blanche angivit det — lånade från Balzacs »Père Goriot» och naturligtvis fullkomligt seriösa. Men vid tillämpningen på Stockholm får Blanche en ironisk glimt i ögonvrån. Det står numera klarare för honom än förr, att den sensationella storstadsromantiken inte riktigt passar för våra förhållanden. Emellertid hade han därför ingalunda uppgivit kriminalmoliven i sin senare novellistik. Ännu i de sista novellerna omväxla förlov-ningshistorierna med berättelser om avslöjade falska baroner, ertap-pade sedelförfalskare, tjuvgodsgömmare, lurendrejare och förrymda fångar. Till en del var detta naturligtvis ett offer åt Blanches barnsliga smak för de vilda rövaräventyren. Men å andra sidan kan man inte påstå, att de helt saknade verklighetsbakgrund under den tid, som hans noveller i allmänhet voro förlagda till, 1830- och 1840-talen. I förhållande till folkmängden var i själva verket kriminaliteten i Stockholm häpnadsväckande stor. Avdankade soldater och »hamnbusar» bildade ett stående förbrytarproletariat, som gjorde gatorna osäkra. Inte bara stadens utkanter, utan också vissa trakter mitt i centrum, såsom de små gränderna i Staden inom broarna och trakten kring Johannes kyrka, ansågos efter mörkrets inbrott farliga att beträda. Ja, år 1842 blev till och med själve polismästaren klockan tio på aftonen överfallen och rånad på nuvarande Karl XII:s torg. Då Blanche i »En prästmans anteckningar» skildrar »Axel Dahl 159