BILDER UR VERKLIGHETEN hohn: »För omkring halvtannat årtionde sedan nedrevs till grunden en mängd trähus» o. s. v. Det låter som om han funnit detta fullt i sin ordning, men läser man vidare, finner man, att de gamla rucklen ha hela hans hjärta. Ja, han kan till och med tala sig varm, då det gäller hyreskaserner såsom det Kejserska huset vid Röda bodarna, där han placerat en hel rad av figurerna i sina noveller. Sturzen-Becker håller sig helst till huvudstråken, Norrbro, torgen och Drottninggatan; han älskar att skildra folkvimmel och fina toaletter. Blanche uppsöker med förkärlek de små idylliska oaserna i huvudstadslivet. Han beskriver hellre Kungsträdgården, då den vimlar av barnvagnar, än då den är societetens promenadplats, och då han går på någon gata, slinker han helst in på gårdarna och dröjer kvar i en verkstad eller smedja. Hans egentliga rike är just det, som Sturzen-Becker kallar »den gamla kvava, skumma och inneslutna kammarvärlden». I en av sina sista noveller, »Diplomaternas drottning», framhåller han som karakteristiskt för Stockholm, att också vid de större gatorna om aftonen bara butiksvåningarna och krogarna på nedre botten äro belysta, allt det övriga öde och dystert: »Mörkret gapar ur hundratusentals fönsterrutor. Icke ens skenet av en kakelugnsbrasa flammar därifrån. Men åt gårdssidorna är det både ljust och varmt; där packa familjerna in sig, glada att kunna hushålla på ljus och ved, men icke på rum, som likväl kosta vida mer och högst sällan begagnas.» Det är denna ljusa gårdssida bakom de mörka fasaderna, som Blanche har skildrat så som ingen annan, och därför verkar hans Stockholm inte dystert eller instängt. Efter dagens arbete samlas alla familjens medlemmar, gesäller och pigor inbegripna, i det stora köket, där grytorna puttra. Den uppdelning i samhällsklasser och skrån, som man ansåg vara så hinderlig för uppkomsten av ett verkligt folkliv, skapade i stället ett så mycket livligare umgänge inom just dessa småsammanslutningar. I hantverkarfamiljerna i västra Klara, där »Bilder ur verkligheten» oftast spela, äro alla goda vänner och bekanta. Barnen slåss och leka på samma torg och går- llf—501883. Lamm. 163