BLANCHES SENARE LIV D E sista sexton åren av August Blanches liv tyckas ha varit en nästan oavbruten solskensperiod. Fri från brödbekymmer höll han ett gästfritt hus i Malmgården med sin mor — och efter hennes död sin halvsyster Hilda — såsom värdinna. Han deltog i hela Stockholms glada sällskapsliv. Genom »Bilder ur verkligheten» blev han landets mest lästa och beundrade författare, och samtidigt, förvärvade han en berömmelse såsom folktribun, som skulle överleva honom ett par decennier. Överallt i Europa fann han varsel om andlig frigörelse och nationell väckelse, som fyllde honom med glädje. Han fick dö före det fransk-tyska kriget, som länkade in utvecklingen i banor, vilka han säkert inte skulle gillat. Att ingå på Blanches politiska verksamhet ligger utanför min uppgift, och jag hänvisar här till Erdmanns biografi. Endast några allmänna synpunkter må framhållas. Det under adertonhundratalet så ofta höjda kravet, att dikten skall ta ställning till tidshändelserna, har väl aldrig så grundligt hörsammats som under de tre decennier, som omsluta Blanches författarskap. Politiken tar så gott som alla tidens skalder, unga och gamla, i sitt våld, och till sist få också diplomatien och statskonsten ett stänk av litterär äventyrsromantik. Ju mer denna periods kabinettshem-ligheter avslöjas, desto klarare ser man, att det stundom hängt på ett hår, att Sverige kastats in i internationella förvecklingar, som lätt hade kunnat kosta oss vår självständighet. Blanche, som alltid uppträdde såsom skaldepolitikens riddare, hade därför en ganska tacksam roll: han kunde påvisa, att politikerna av facket ofta inte voro mer försiktiga. I biografien över Sturzen-Becker heter det: 166