BLANCHES SENARE LIV »Skaldens statsteori vilar på ett hjärta; politikerns på ett tärnings-kast. Raffellådan och ett mänisk obröst, se där skillnaden!» Han erkände sig gärna vara dålig politiker, men tilläde maliciöst: »Skulle dock en gång vilja veta, vad som menas med en god.» Ännu i den ofullbordade skiss, som dödsdagen låg på hans arbetsbord, drog han med Nicander som språkrör en lans för skaldepolitiken: »Ack, bure det aldrig oftare på tok än när poeterna lägga sig i det materiella, då vore det ett lyckligt samhälle!» Blanche intog ju så till vida en särställning bland sina skaldebrö-der, som han alltsedan 1859 hade plats i riksdagen, men han betraktade denna egentligen som en oratorisk plattform. Det är svårt att finna någon väsentlig skillnad mellan hans riksdagsanföranden och de vältalighetsorgier, varåt han hängav sig vid alla de klubbsammanträden, sympatimöten, valsammankomster, monumentavtäck-ningar och skarpskyttefester, som han var med om att anordna. »Som politiker var han framförallt en fantasi- och teatermänniska», säger Emil Key om Blanche, »en underlig blandning av Po-sitivhataren, Läkaren samt Engelbrekt och hans dalkarlar.» Någon gemenskap med »Positivhataren» skulle väl Blanche inte ha vidkänts, men däremot skulle han ha varit smickrad av jämförelserna med »Engelbrekt» och »Läkaren». Det tidstypiska svärmeriet för de nya republikanska nationalrörelserna förbinder han å ena sidan med en storsvensk patriotism -— gång på gång grävde han i sina stora tal upp Engelbrekt ur hans grav — å den andra med en socialt färgad demokratism av samma slag, som de filantropiska hjältarna i hans verk förkunnade. Han kunde snart sagt i samma andedrag hylla nihilismens profet Bakunin — länge hans gäst på Malmgården ■— och Karl XII. Dennes envälde kunde ju tyckas ha vissa likheter med det tsaristiska förtryck, som Bakunin bekämpade. Men för Blanche tedde det sig inte så. I en artikel till förmån för en Karl XH-stod erkände han visserligen, att Karl XII var despot, men det hörde till tiden. Den världsidé han kämpade för var barbariets utestängande från Europa. Han strävade också för det mål, som enligt Blanches me 167