Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Korrespondensläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
ej blott de krafter, som det sedermera skall aktualisera, utan
också det ändamål, som det är afsedt att förverkliga. Detta
är ju innebörden af hans lära om en vis formatrix hos alla
skapade väsen.
Och till sist ger oss ju korrespondensläran möjligheten att
få en inblick i den andliga värld, hvaraf vår egen blott är
en afspegling.
Det är dessa kontinuitetens och analogiens band, som
länka samman högt och lågt, stort och smått, jordiskt och
himmelskt, hvilka för Swedenborg utgöra det väsentliga i
hans filosofi. Redan i Principia (s. 19) hade han liknat den
stora naturmekanismen vid en spindelväf och filosofien vid
spindeln, som, placerad i centrum, kan känna hvarje minsta
rörelse, hur långt ut i väfven den än är. Den stora natur-
mekanismen hade för hans fantasi redan fått lämna rum för
idén om den stora organismen, men filosofiens uppgift var
och förblef för honom densamma, att uppdaga de omärkligt
tunna trådar, som bilda skapelsens stora väf.
Den idé, som hos Swedenborg behärskar detta kosmiska
nätverk, är, som jag redan ofvan framhållit, af emanatistisk
art. Någon genomförd emanationslära har naturligtvis Swe-
denborg lika litet som sina föregångare bland kyrkofäderna och
renässansplatonikerna förkunnat. Han betonar bland annat ut-
tryckligt, att skapelsen är en fri akt af Gud. Men han tän-
ker sig allt skeende, allt lif i världsalltet åstadkommas genom
en fortgående utströmning af kraft från det gudomliga. För
att åskådliggöra, att Gud själf härigenom ej förlorar något
af sin kraft och att denna ej substantiellt förenas med de ska-
pade tingen, begagnar han sig liksom Plotinos alltid af lik-
nelsen med solen, som genom atmosfärerna strålar ut genom
universum, utan att härigenom beröfvas något af sitt eget ljus
och utan att ingå någon väsensförening med de belysta tingen.
Denna jämförelse mellan gudomligheten och solen, ursprungli-
gen endast tänkt såsom en liknelse, ett medel för att konkre-
tisera ett förlopp, som Swedenborg ej hade någon klar före-
ställning om och som han ansåg ligga öfver människoför-
ståndets sfär, utvecklar sig såsom ofta hos mystiker så små-
ningom till en fullkomligt dogmatisk sats. I enlighet med
sin kosmologiska uppfattning från Principia förkunnar Swe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
