Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
kolartro på egna dogmer, som torde förefalla de flesta läsare
endast alltför kategorisk och tvärsäker. Den veke mystikern
synes stundom förvandlad till en polemiskt förkättrande och
dömande teolog. Och än mer: det förefaller ibland, som om
han, då han skall vägleda andra, skulle glömt bort, huru han
själf genomlefvat sin religiösa kris. Det finnes i hans skildring
af omvändelsen och pånyttfödelsen bra litet rum för de mo-
ment, som under dagbokstiden synts honom vara de vik-
tigaste, individens fullkomliga själfuppgifvelse, längtandet efter
»tron utan reasonnement», det passiva öfverlämnandet af all
omsorg till Guds nåd, då vår egen vilja snarare motverkar
än medverkar till frälsningen. Från denna kvietistiskt färgade
åskådning skulle han vända tillbaka till den lära, som han
redan förkunnat i Oeconomia om människans förmåga och
plikt att med egna krafter bidraga till frälsningsverket. Hans
uppfattning af pånyttfödelsen såsom en genom en långsam
och energisk karaktärsomdaning och ett sedligt lif vunnen
seger öfver synder och dåliga böjelser står ju direkt i strid
med hans egen situation i drömdagboken, där han hvarje ögon-
blick väntar sig att genom en plötslig instrålning af Guds
nad blifva förvandlad till en annan, där hans högsta sträf-
van är att bli ett instrument, hvarpå Gud spelar efter sitt
behag.
1 själfva verket är denna utveckling psykologiskt fullt
förklarlig och har iakttagits hos många andra mystiker.
Leuba har i sin ofvan citerade uppsats betecknat den såsom
typisk för kristen mysticism och uppvisat dess förekomst hos
S:ta Theresa, Tauler, M:me Guyon och andra. Han fram-
håller, att det gemensamma för de stora kristna mystikerna
ej blott är böjelsen för passiv själfuppgifvelse, utan också en
tendens, som synes rakt motsatt denna, en expansiv, prak-
tisk sträfvan mot ett moraliskt ideal. Det är sant, att mys-
tikern söker att utplåna sitt eget jag, att han isolerar sig från
yttervärlden. Men dessa tendenser behärska honom före-
trädesvis under kristiden. Det är ett behof för honom att
bekämpa den »naturliga» människan i sitt bröst, d. v. s. att
frigöra sig från kroppsliga begär och behof och därför också
fran alla yttre intryck, som kunna locka honom från det mål,
mot hvilket han sträfvar, föreningen med det gudomliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
