Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i59
Men då han nått detta mål, då han endast känner sig som
ett verktyg för Guds vilja, och anser sig ändgiltigt ha dö-
dat sitt eget jag, då har han i själfva verket återvunnit det.
Säker om att ej längre gå vilse, blir hans personlighet på
nytt aktiv och målmedveten. Isoleringen upphör, och han
träder såsom reformator eller religiös organisatör med fulla
krafter in i sociala lifvet. Den andliga process han genom-
gått, har dödat de själfviska instinkterna hos honom och i
stället skänkt honom altruistiska tendenser. »Passer de la
volonté propre ä la volonté divine signifie passer de la vo-
lonté particuliére ä la volonté collective.»1
Det synes mig som om Leubas psykologiska förklaring,
af hvilken jag tyvärr endast kunnat ge ett ytterligt sam-
manträngdt referat, punkt för punkt vunne sin tillämpning på
Swedenborg. Den passar kanske t. o. m. bättre på honom
än på någon af de representanter för mysticismen, som Leuba
analyserat. Ty i Swedenborgs temperament var ju denna
praktiska, expansiva sida så ytterligt starkt betonad. Det
finns ej någon af hans skrifter från den naturvetenskapliga
perioden, som ej i företalet anger sig ha ett praktiskt mål,
syfta att bibringa människosläktet en nyttig moralisk lärdom.
Och äfven under dagbokens själskriser framskymtar, som vi
se, gång på gång hans önskan att få förkunna för mänsklig-
heten hvad han själf upplefvat, att få dela med åt andra
af den trosvisshet, som fyller hans bröst. När han kämpat
sin kamp till slut, är det därför själfklart för honom, att hela
hans återstående lif skall ägnas åt den religiösa förkunnarens
kall. Och när han sedermera skall visa andra den religiösa
pånyttfödelsens väg, är det ganska förklarligt, att han ej i
första hand tar sin egen omvändelseprocess till mönster. Den
tedde sig måhända för honom själf, sedan han återvunnit
sin inre harmoni, i ett annat ljus. Och det var honom for
öfrigt främmande att betrakta sina egna religiösa upplefvelser
såsom likartade med andras. Tvärtom betonar han ständigt, att
han själf på särskildt sätt benådats af Gud. Robsahm berättar
i de ofvan citerade memoarerna, att han en gång frågat ho-
nom, om det ej var möjligt för någon annan att »komma
till den grad af spiritualité, som han innehade», men fått till
1 Leuba, a. a. s. 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
