Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
ningssätt. De barn, som Phosbus gifvit lif, börja med att
leka kring sin fader, men sedan de nått ynglingaåldern, taga
de afsked från honom för att resa hvar och en till sin pro-
vins inom hans oändliga rike. De fortsätta dock att stå un-
der hans spira och vörda honom som sin fader. Morgon och
afton tillbedja de honom: ty från honom ha de fått sitt lif
och ha det från honom än i dag; därför behåller han alltid
öfver dem en faders auktoritet. (Pr. 398.) Vi få sedan
följa jordens utveckling från ett naket barn, till dess äfven
hon i sin ordning nu en strålande ungmö, klädd i lätt eter-
dräkt, tar farväl af sin fader Phcebus (Pr. s. 411.) Och till
sist lämna vi henne fullvuxen och fullklädd i den gyllene ål-
dern, paradisets tid. Ty i slutkapitlet tar Swedenborg upp
sin gamla älsklingstanke, att jorden en gång, då den varit
närmare solen, varit ett enda paradis. Då var hela vårt jord-
klot en enda stor trädgård. Riket under solen, som Plato talat
om i Phaidon, Hesiodos’ skildring af de Hesperiska trädgår-
darna bortom oceanen, bibelns Eden, allt hade då verklig-
het. Då var naturen i sin barndom, lekfull och leende.
Då hvilade Flora och Ceres på sina gräsbäddar; Diana löpte
genom skogarne med sina nymfer; Jupiter, Phcebus och
öfriga gudar lefde samman med människorna och hade kär-
leksmöten i hvarje lund; själfve Pluto kom från Tartarens
skuggor upp i dagsljuset och röfvade Proserpina; Venus och
hennes son voro ständigt i vapen. (Pr. 448.)
Så godt som alla de mytiska partierna i Principia ha, som
vi skola se, tillvaratagits i De Cultu et Amore Dei. Till och
med den sist citerade elegiska skildringen af den tid, då
Hellas’ gamla gudar vandrade kring i människogestalt på
jorden, återfinnes i företalet till verket.
I Oeconomias psykologiska utredningar har ju det fabule-
rande elementet ej lika väl kunnat komma till sin rätt, men
också där framträder gång på gång Swedenborgs böjelse för
att låta de andliga företeelserna kristallisera ut sig i åskåd-
liga mytologiska scener. Och så småningom får ju denna
böjelse för mytisk omklädnad ett teoretiskt stöd i hans lära
om korrespondenserna och representationerna. Det andliga
blir fattbart för oss endast genom att framställas i sinnlig form.
Allt jordiskt skeende är endast en symbol af ett andligt, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
