Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
mottaga besök af de himmelska väsen i hvilkas sällskap han
förut sett sina intelligenser. De komma i gestalter af små
nakna flickebarn med håret fästadt i knut med guldnålar,
med ädla stenar som pannsmycken och blomstergir-
lander, som binda dem samman. De dansa för honom
i ringar, behagfullt slingrande som floden Euripos’ stränder
(a. a. 57).
Under samtalen med sina visheter får nu Adam veta,
att vår själ är utsatt för tvenne inflytanden, från den him-
melska och den naturliga solen, att det finns tvenne slag af
kärlek, en direkt från Gud, som drar oss uppåt, en från
världen, som vill fjärma oss från det gudomliga. De mötas
båda i vårt sinne (mens), som blir valplatsen dem emellan.
Vi känna igen dessa teorier från Oeconomia. Det nya är,
att de här iklädas den kristna mytologiens form. Gud själf,
som skapat himmel och värld och uppehåller alla dess gra-
der, har i vår naturliga värld framkallat en lifvets källa med
oändliga strömmar, d. v. s. skapat en världens herre och
andar under honom. Denne världens furste blef af den
makt, som förlänats honom af den högste, så högmodig, att
han gjorde uppror mot honom och hans enfödde son. Världs-
fursten har under sig två höfdingar, Amor sui och Amor
mundi, och under dessa satraper, höfdingar, centurioner, alla
med otaliga liktorer. De ha under sig olika riken, provin-
ser och domäner. Den allsmäktige hade med en enda vink
kunnat förgöra hela universum och störta ned tyrannen
i Tartarus med de själar, som äro honom underdåniga.
Och upptänd af sin rättvisa vrede hade han beväpnat
sig med sina blixtar. Men just då han stod i begrepp att
slunga sin blixt, kastade sig hans enfödde son emellan de
stridande, och omfamnande människosjälarna, lät han sig
nästan slitas i stycken af den rasande helveteshunden. För
att ej träffa sin enfödde, lade då den allsmäktige sina blixtar
åt sidan, och på hans bön att skona de okunniga och skuld-
lösa varelserna eller döda honom med dem, lofvade han att
förskona världen, till dess den genomlupit sina åldrar och till
sist skulle falla i sin eviga vintersömn. Han gaf tillika fräl-
saren lof att efter godtycke lösa och binda sin fiende. Sedan
dess har dennes makt blifvit inskränkt inom trånga gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
