Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Problemet om världens och människans tillkomst ser han
fortfarande ur naturvetenskapsmannens synvinkel, och man
kan säga, att verket i viss mån fullföljer hans alltsedan ung-
domsskrifterna så ofta upprepade försök att finna öfverens-
stämmelse mellan Genesis skapelsemyt och hans egna kosmo-
logiska och psykologiska teorier. Men dagbokstidens reli-
giösa upplefvelser hade slutgiltigt öfvertygat honom om att
den på sinnenas erfarenhet grundade vetenskapliga analysen
ej kunde ensam lösa problemet. Han hade fått skåda till-
varon i det ljus, som utströmmade från den andliga solen,
han hade i sina benådade extaser känt sig såsom ett med det
gudomliga, han hade i sina drömmar och visioner fått viss-
het om att det bakom vårt universum fanns en värld af
öfversinnliga väsen.
Det är detta sitt nya lifsinnehåll han i De Cultu et Amore
Dei vill delgifva läsaren. Men han gör det ej i form af en
direkt själfbekännelse. Den bibliska myten om världsskapel-
sen och våra första föräldrar får tjäna till omklädnad för
hans egna personliga upplefvelser. Och äfven då han skild-
rar de andeväsen, som uppenbarat sig för honom under kris-
tiden, ger han sig oftast sken af att endast i poetiskt syfte
personifiera mänskliga själsförmögenheter och ger i sina no-
ter psykologiska parallellförklaringar. Det är svårt att afgöra
i hvad mån detta kompositionssätt betingats af hänsyn till pu-
bliken eller tron på möjligheten att förena de båda förklarings-
sätten, det »naturliga» vetenskapliga, och det öfvernaturliga.
Men just därför att Swedenborg i De Cultu et Amore Dei
ej ännu känner sig stå under tvånget att direkt återgifva
sina egna upplefvelser, just därför att han ännu ej synes
fullt säker om deras sanningsvärde, har hans diktarfantasi
här fått en frihet, som han sedermera ej skulle våga med-
gifva den. I sin mellanställning mellan vetenskaplig kom-
mentar och bibelparafras har hans verk närmast kommit att
likna en af nyromantikens symboliska sagor. Och man för-
står mer än väl motiven till Atterboms naiva bedyrande, att
De Cultu et Amore Dei är skrifvet »med en poetisk inspira-
tion, som på ett dussin skalder fördelad, vore tillräcklig att fästa
dem på Diktens himmel såsom stjernor af första storlekep».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
