Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. »De Cultu et Amore Dei»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
ning, men att en smula egoism kommit in i den, då han
där gjort ett lekfullt bruk af det latinska språket. (Tafel a. a.
II, 710.) Det är helt säkert af fruktan för att låta locka sig
bort af några »egoistiska» konstnärliga intressen, som han
varit så angelägen att ej medtaga något i sitt verk, som ej
allegoriskt kunde förklaras såsom en del af hans filosofiska
världsåskådning. Äfven det, som vid första påseendet sy-
nes oss vara den handgripligaste realitet, maste fattas symbo-
liskt såsom en abstrakt sanning.
Detta gör, att verket aldrig vinner den konkretion, som
Paradise Lost besitter. Swedenborgs figurer upphöra aldrig
att vara symboler för mänskliga själsförmögenheter, deras
verksamhet är alltigenom afsedd att transponeras öfver från
det kroppsliga till det andliga skeendets område. De kunna
därför, såsom alla allegoriska skuggestalter, trötta läsaren,
som ständigt nödgas att dechiffrera dem. Och för den, som
vill lära känna Swedenborgs åskådning, äro tvifvelsutan både
de naturfilosofiska och de teologiska arbetena lättillgängligare.
Men för den, som önskar stifta bekantskap med skalden
Swedenborg, finns det säkerligen intet verk, som ger en ri-
kare behållning. Det finnes många stycken i hans senare
arbeten, som i poetisk kraft och konstnärligt utförande fullt
ut kunna mäta sig med De Cultu et Amore Dei. Jag tän-
ker då särskildt på hans memorabilia i De Amore conjugiali.
Men i de teologiska verken äro de ofta instuckna i dogmatiska
framställningar, som med sina nyktra och ofta en smula långran-
diga utläggningar torde verka afskräckande på de flesta läsare.
I De Cultu et Amore Dei är man ännu fri från denna
benhårda dogmatik. Det är ej religionsförkunnaren med sina
i hvarje punkt klart utkristalliserade läror, som vi här stifta
bekantskap med, utan den religiöse drömmaren, mystikern,
som här för första gången skänker poetisk form åt de tan-
kar, som under långa år utgjort föremål för hans grubbel.
Då han nu vid slutet af den fruktansvärda krisen kastat
böckerna och lärdomen åt sidan för att låta sina tankar och
sin penna ledas af Gud, känner han sig pånyttfödd; han
är försatt i samma oskuldstillstånd som våra första föräldrar,
innan de ännu smakat af kunskapens träd. Det paradis,
som de förlorat, har han återvunnit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
