Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Andeskådaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
nad af Herren, kunna liknande ting skådas af honom.
Profeternas visioner voro ej annat än ett öppnande af deras
inre syn.»
Om man kastar en blick tillbaka på Swedenborgs psyko-
logiska teorier i Oeconomia, får man en klarare uppfattning
af hvad han menar. Vid våra vanliga förnimmelser är det
själen (anima), som känner, ser, hör o. s. v. med de inre
sinnesorganen (i hjärnbarken) och de yttre som medier.1 Att
det just är denna animas syn, som Swedenborg betecknar
såsom »den inre synen», framgår bäst däraf att han säger,
att det är denna vi åtnjuta efter kroppens död. I full öfver-
ensstämmelse härmed talar ju också Swedenborg under sin
teologiska period om den såsom »vår andes syn» (visus spiri-
tus) och skiljer den skarpt från den syn, som vi åtnjuta genom
våra lekamliga ögon. Att redan i detta lif få denna inre syn
öppnad måste alltså betyda, att kunna skåda utan att hvarken
ögonen eller hjärnans syncentra (de »inre sinnesorganen») med-
verka, att enbart med själens tillhjälp i vaket tillstånd ha visio-
ner af fullkomligt samma art, som dem vi erfara i drömmen.
Det faktum, att Swedenborg på detta sätt skarpt skiljer
denna »inre syn» från de förnimmelser vi ha genom de
»kroppsliga ögonen», synes mig visa, att hans visioner liksom
de flesta mystikers hufvudsakligen varit af pseudo-hallucina-
torisk art. Det är i själfva verket just genom mystikernas
bekännelser om sina »intellektuella» syner med »de inre ögo-
nen», som psykiatrien först kommit till insikt om tillvaron
af hallucinatoriska fenomen, hvilka ej liksom de äkta (psy-
kosensoriella) hallucinationerna ha den sinnliga varseblifningens
kännetecken, utan mera närma sig föreställningen. Under
det att visionären vid en verklig synhallucination lokaliserar
synbilden i rummet, eller om ögonen äro slutna, på det svarta
synfältet, sakna pseudohallucinationerna rumslig exteriorise-
ring. Subjektet lockas alltså aldrig att förblanda dem med
den yttre verkligheten. Från de rena föreställningsbilderna
skilja de sig genom den känsla af psykologisk objektivitet,,
som de ge subjektet, och därigenom att de ej öro underkas-
tade hans vilja.
1 Oec. II. 285 jf. Ramström, Uppsala Läkareförenings Förhandlingar N F.
B. XVI I-I. Is. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
