Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Gud och världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
fullt, nyttigt och minnesvärdt för annat mål än att vinna be-
römmelse och heder i andras sinnen, och hvarifrån härrör
detta, om ej från elden af kärleken till heder och ära och
alltså från egenkärleken?» Det är, såsom vi se, fullkomligt
Helvetius’ resonnemang. I motsats härtill framhåller Swe-
denborg, att egenkärleken är den kärlek, som härskar i hel-
vetet och som bildar helvetet hos människan. Det är alltså
fullkomligt i sin lärares anda swedenborgarne under striden
Pro Sensu Communi framför allt vända sig mot Kellgrens
proklamerande af egenkärlekens betydelse som häfstången
för all mänsklig utveckling.
Och på ett annat ställe (V. C. R. 692) se vi de brutala
encyklopedistiska teorierna om människans genomgående öfver-
ensstämmelse med djuren direkt kontrasterade mot antikens
höga uppskattning af människan.
Det är i en »olympisk» skola i Athenasum, där de gamle
vise, Pythagoras, Sokrates. Aristippus och Xenophon med
sina lärjungar sammanträda för att af de från världen ny-
komna få veta, hvilka förändringar och framsteg visdomen
sedan deras tid undergått. Den dag Swedenborg är närva-
rande, fråga de som vanligt: »Hvad nytt från jorden?» De få
då af tvenne nykomlingar höra, att man i skogen funnit »män-
niskor lika djur eller djur lika människor» och till sist kon-
staterat, att det varit människor, som i andra eller tredje lef-
nadsåret kommit bort och växt upp i skogen, utan att någon-
sin lära sig att tala. De hade ej ens som djuren vetat hvil-
ken föda som passade dem, utan ätit allt de funnit i skogen,
rent som orent. Däraf hade man på jorden slutit, att män-
niskan till sin natur är dummare och föraktligare än djuret
och att det endast är förmågan att frambringa artikulerade
ljud, som satt henne i stånd att utveckla sig. Om dju-
ren kunde tala, skulle de resonnera lika skarpsinnigt om
allt som människan. Därför hölle man det också för fåvitskt
att tro, att människan har större utsikter att lefva efter dö-
den än djuret, och förklarade religionen, som lär odödligheten,
vara ett påfund för att hålla de enfaldiga i band till det inre,
liksom de till det yttre bindas af statens lagar. Det är, som
man ser, encyklopedisternas älsklingsläror, mycket obetydligt
karrikerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
