Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 11
LAND OCH STAD.
14
Ökningen i folkmängden liar också under det sista
året varit stor. Ökningen har nämligen utgjort 100
personer. Då så mycket folk kommit till, har det
blifvit trångt, oin utrymmet. Under sista sommaren
måste till ocli ined några parsöner bo i uthus,
hvilket nog gick for sig, då det var varmt och vackert.
Men det blef emellertid nödvändigt att bygga nya
hus och gårdar. Då nian i en stad inte får bygga
sina hus hur som hälst, utan i en bestämd ordning,
måste nian först bestämma, huru den nya stadsdelen
skulle komina att inrättas. En sådan ny stadsplan
är nu uppgjord, och på den kan man se, huru de
nya gatorna skola gä, ocli huru stora de nya
gårdstomterna skola bli.
För de landsboar, som komma inkörande från
Karis sidan ocli fara fram till stationen, blir en af
de nya gatorna till stor nytta. Den skall nämligen
gå från allmänna landsvägen upp förbi kyrkogården,
och så rakt ned till järnvägen. Den lilla backen
vid kyrkogården skall genomgräfvas, så att ej hästarna
få altför tungt ined lassen. — För de landsboar åter
som komma in Öfver stora körbroii, blir det också
bekvämt. När de nämligen kommit förbi
snickarlack-fabriken, få de taga af till vänstra sidan, ocli så bär
det af nästan rakt till stationen.
Icke alla af våra småstäder gå framåt så soni
Ekenäs. Vi lyckönska därför staden, ocli hoppas att
den också framdeles skall förkofra sig alt mer och nier.
J. R.
*
Vi taga oss den friheten att ur O. Wetterhoffs
goda skildringar „Från skog och sjö" anföra en af
honom å Bärgö i Vasa skärgård upptecknad berättelse om
Vilhelm Enströms jaktfärd.
Hl|å jag för Isak Eriksson nämde, att jag önskade få
upplysningar om deras sälskytte, sade han, att en
vida känd „fälman"*) bodde helt nära, och pil min
begäran sändes bud efter honom. Mannen hette Vilhelm
Enström, och en stund senare staplade han in, stödd på
tvä, käppar och åtföljd af Bergs-Hanns bror „Fiskar-Kaal".
Alla reste sig och hälsade med aktning på den lytte
mannen. Han talade en för dessa orter ovanligt ren svenska.
I yngre år hade han under somrarna färdats vida i landet
på arbetsförtjänst vid skeppsvarfven, där han mången gång
varit förman vid betingsarbete. För tolf år sedan hade
han förfrusit.sina fötter i „fälan". och nu lefde lian ensam
inhyses på Aminncborg, underlättande grannarnas
hjälpsamhet med hvad han, sittande med värk i fötterna, kunde
uträtta med sina händer. Hans kropp var nu vid
femtio-fem års ålder lutande lik en gubbes, och hans utseende
var tärdt af plågorna, men man såg, att Enström varit en
reslig, vacker man i sin krafts dagar. Väl klädd och
kammad, tålmodig och fåordig, var han äfven nu en
vörnads-bjndande man.
Jag sade honom, att, jag från södra landet rest hit ut
till den nordliga skärgården enkom för att höra
berättelser om lifvet och mödorna i „fälan".o Han tillade:
„Jo därom kan jag ge besked. Aret 1873 företogs den
sista fälan från Malaks, och på den färden led jag svår
medfart. Jag var befälhafvare (’skipar’) för båtlaget, som
den gången utgjordes af endast 5 man. Med 5 hästar och
många ’följare’, män och kvinnor, reste vi 4l/j mil ut till
’Bärgö-Gaddkallan’, där denna skärgårds fälmän taga
afsked af ’följet’ och förtröstande på försynen lämna den
landfasta isen för att i 5 till 10 veckor söka sillarna i storm
och drifis.
En häst var förspänd för den stora ’fälabåten’, och
i denna lågo två mindre båtar. De öfriga hästarna drogo
hvar sin släde med proviant, redskap, ammunition och en
half famn ved till matkokning.
Den gången följde hustru min ’Ann-Stin’ och
’Lill-Gust’ med ut till Bärgö-Gaddkallan. Hon sku te att föd
barn framåt påsktiden. Aldrig for jag mindre hågad ut i
fälan, och bäst hade det varit, om jag aldrig gjort den
färden. Men det var den tiden, liksom något omotståndligt
lockat till dessa vådor och äfventyr, ocli minnet från
föregående fälor frästade med makt. Äfven den dagen, när vi
sammanträffade vid iskanten med många båtlag från Bärgö
och Korsnäs och deras följare, låg isfältet och det vida
hafvet i vackert solskimmer. Det var liksom en högtid,
när buteljen i afskedets stund gick från hand till hand,
men bra kallt var det, och jag bad Ann-Stin ge Lill-Gust
■en sup och förmanade henne att svepa viil om sig och
pojken under hemfärden.
Vi seglade rätt öfver åt Norrbotten, och följande dag
kommo vi 5 mil nära ’Fjäderägg’. Storbåten drogs ett
stycke upp på isen, och det s. k. tjäldet ’rustades’ i
ordning med masten och rån som bärare för seglet, som
bildade tak öfver båten. Nu börjades det dagliga pytandet**),
som det kallas. Endast en man stannar vid tjäldet, alla
de andra vandra tidigt på morgonen nt på isfältet att söka
*) „Fälan" kallas på ortens språk den 6 à 10 veckor
långa färd, som på vårvintern i båtlag med ß à 8 sälskyttar
i hvarje företages bland drifisen i Bottniska viken.
Deltagarne i dessa färder kallas „fälmän".
**) Pyta = jaga — af det finska „pyytää".
sälarna, där de ligga uppe på isen. Dessa skjutas, om de
äro vaksamma, eller klubbas, om de sofva, hvilket ofta
inträffar under sådana omständigheter, att de ej kunna fly i
hafvet, emedan de vakar, genom hvilka de krupit upp på
isen, igenfrusit.
Den tredje (lagen efter det vi rustat tjäldet vandrade
jag vid vackert väder i dagbräckningen ut, släpande efter
mig ’skredstandjen’ (skridstången), en 8 alnar lång skida
med tvänne gaffelställningar, i hvilka den tunga sälbössan
och en lång kikare hvilade. Denna skida är afsedd dels till
att därmed komma öfver breda remnor i isen och dels till
att nedhukad på densamma smyga sig (’kriika’) i skotthåll
på sälen. Jag ville undersöka isen och ’gangföre’ åt
nordost från tjäldet. Drifisen låg sammanfrusen och snöfri; jag
gick med raska steg, och vid pass l’/2 mil från båten sköt
jag en gråsäl, som låg ensam uppe. "Jag reste en blodad
isbit upp på en ’isrand’ — så kalla vi ställen, där
drifisen staplat sig till en kam. Afsikten därmed var att
vinna ledning för återvaiulringen och att finna den skjutna
sälen.
Därefter gick jag vidare, tilsjag profvade att halfva
dagen var förliden; då vände jag om och vandrade mot
tjäldet. Vädret hade varit vackert hela tiden, men nu
började enstaka byar från nordost att, medföra lätta moln,
som fälde glesa snöflingor; kölden var tämligen sträng.
Jag var den dagen i godt ’pytanskick’, som vi säga, och
kände icke häller synen ansträngd af den bländande isen,
hvarför jag i vidsträckt synkrets kunde speja efter sälarna,
mon de lågo ej uppe åt det håll jag vandrat. Råkar och
rämnor i isen voro likväl helt svagt tillfrusna, och sälarna
liade lätt kunnat, som de bruka, med framlabbarna —
’händren’ — undärifrån svarfva hål i de tunna fogarna mellan
isstyckena, men de hade visst dragit sig åt annat håll i
förkänning af omslag i vädret.
Småningom förändrade också luften färg, och en jämn
vind började blåsa, medförande hvassa iskorn, men då jag
gick i medvind, besvärades jag ännu ej mycket. Jag fann
med möda den skjutna sälen, men oaktadt jag bordt vara
mindre än 2 mil från tjäldet, kunde jag ej varsna det, ty
isbarken yrde alt tätare, och stormen tilltog för hvart
ögonblick. Medveten om faran, påskyndade jag min vandring
alt hvad jag mäktade, släpande ’skredstandjen’ och den 3
alnar långa sälen efter mig. — Med oanad hastighet sprang
stormen öfver till rätt nordlig, ocli i ett nu rasade en vild
snöorkan. De svagt hopfrusna fogarna i drifisen bräcktes,
och denna sattes i rörelse under ett förfärande brak, som
öfverröstade stormens gny.
Med bäfvan i hjärtat arbetade jag mig framåt bland
de svallande isstyckena. Tvänne gånger föll jag i det
kalla vattnet, och sedan jag förlorat bössan ocli kikaren,
lämnade jag äfven sälen, släpande endast skridstången
efter mig. Nu märkte jag, att jag befann mig på ett större
isfält, och jag trodde mig vara i närheten af båten, men
kunde ej se en famn framför mig. Med några lättande,
djupa suckar skyndade jag under höga rop af all krafter
framåt efter kompassens visning, men här mötte mig öppet
vatten, som redan vräkte i vilda vågor."
Alla hade tysta åhört Enströms berättelse och sutto
nu en hvar med sin utdruckna kopp i båda händerna
hvilande på knäna. En spänd uppmärksamhet lyste i allas
ansikten. Han fortsatte: „Jag vet ej hur jag återfann
sälen. Jag visste ej att jag lämnat den efter mig på detta
samma isstycke. För en stund föll jag, genombäfvad af
fasa, ned öfver det döda djuret, som ännu hade någon
värme kvar i kroppen. — Gud förlåte mig! Jag tänkte ej
på min salighet — jag tänkte på Ann-Stin och Lill-Gust.11
Den vekhjärtade Fia Holm snyftade högt, och
Bergs-Hann betraktade med en vacker glans i ögonen Enström,
som försjönk i dysta tankar. Bergs-Hann bröt först
tystnaden. — „I kväll ha Enström ritji taat hål pa språklådan,
laat oss nu hör, hur han bärg sej taan (därifrån)."
Enström vidtog: „Jag uppförde al is en rundel till
skydd mot snöstormen ocli bygde af isbitar ett kummel
däri — jag stälde ’skredstandjen’ till nödsignal; därefter
satte jag mig att bida döden. I många, långa timmar voro
mina tankar i en svår vånda. — Jag hade förut ej vetat
att lifvet kunde vara så kärt. Föreställningen om en slutlig
räddning af ett undervärk genomfor mitt medvetande, och
därvid vaknade alltid tanken på Ann-Stin och gossen, men
slutligen slocknade alt hopp. — Mina fötter och benen
stelnade alt, mera, och min själ skalf, så att jag ej kunde bedja
’Fader vår’. Jag minnes att jag såg det dagas och att den
blå himmeln syntes genom den yrande isbarken, som
stormen i vild fart ännu dref fram öfver isfältet, men från
himlen föll ej mera snö. Jag påminner mig ännu att jag
senare erfor liksom en lindrande känsla af att stormens
gny och drifisens brakande hade tystnat,. —
Omsider vaknade jag till medvetande efter ett svårt
hostanfall, stående upprätt stödd af ’Nils’ och ’[Ilias Gabbel’
(Ullus Gabriel). De liade haft ett styft arbete att få lif i
mig, och sannerligen — hade jag vetat, hvad som förestod
mig, så hade jag ej tackat dem för att de sleto mig ur
dödens famntag, där redan alt lidande hade upphört. — En
långsup, nedhäld i svalget, hade gått i vrångstrupen och
framkallat den våldsamma hostningen, som ånyo satte
blodet i omlopp och väckte den ännu ej helt och hållet
slocknade lifsgnistan. — Jag minnes ej, huru jag fördes till
storbåten, som nu låg flott vid kanten af ett isstycke.
Innan stormen bröt ut, liade alla utom jag hunnit
fram till tjäldet, som hastigt bröts upp, och storbåten drogs
(raitades) till öppet vatten. Under stormen drefvos de hela
natten vind för våg bland drifisen, lyckligtvis utan att blifva
krossade, och då ovädret upphörde, funno de, späjande i
kikarna, min nödsignal vid horisonten och skyndade att
bärga sin ’skipar’.
Mina fötter voro sammanfrtisna med det våta fotyllet
ocli ’stjclstjinsskoa’ till isklumpar. Medan dessa, ännu
fullkomligt känslolösa, långsamt upptinades, förtärde jag
mycket uppvärmdt brännvin och ’falavälling’ med stort
välbehag. Jag kände mig i den, jag ville säga, ’nyfödda
stunden’ mycket bättre till hälsa och lefnadslust än sedan under
bela fälan. Till pytandet var jag obrukbar och tillbragte
sju långa veckor vid tjäldet som vakt och kock samt under
segling inbäddad i sofsäcken. Mina fötter värkte
’förfärande’, nätter och dagar; tobaksolja på såren gaf mig den
bästa lindringen i plågorna. Då vi slutade fälan, hade alla
mina tår värkt bort, led för led, utan att värken stannade,
och de oformliga klumpfötterna värka ännu med korta
uppehåll. Den plågan får jag nog dras med, tils döden
kommer för andra gången.–-
Det får nu vara slut med min berättelse. Ni vet alla
att. Ann-Stin dog i barnsbörd, medan jag låg i den
olyckliga fälan. — Tack ska ni ha för eder vänliga vil ja att lätta
min tunga lifsbörda."
„Jo, jo", sade Isak Eriksson, Aminneborgs aktade
husbonde, „mang får frejst mytji i välen, men the» som
mytji frejstat har mång vänner". — Och jag jämförde i
tysthet Isak Erikssons lifsåskådning med en annan, där
mannen mätes efter framgång och förvärf.
Från främmande land.
s^Ujför denna gång lämna wi storpolitiken uti
wärl-den ur sikte och nöja oss med att ansöra ett
°ch nnnat s0m inträffat eller blifwit utfört i
främmande länder. — 2Bi fom bo i Finland
hafwa nil under flere månader beklagat oss öfwer den
ostadiga wäderleken, men wida sämre kunde man hafwa
det. I wårt land förekomma ej sådana hemska
na-turtilldragelser soni i sydliga trakter på jorden. I
Stina t. ex. hafwa tusentals personer genom stormar
och flodöfwerswämningar satt lifwet titt, och i staden
Slinton i Nordamerika förstördes den 11 jan.
påkwäl-len genom en orkan 55 hus; 11 personer dödades och
50 sårades därwid. I sådana fall som det nämda
äro ide ens hus af järn nog starka, fèus af järn?
Ia, det låter wifst besynnerligt, men den
uppfinnings-rika människan har redan sörsökt att resa sådana
egen-doinliga byggnader. I Söelgien finnes reban en
fa-brik, som tillwärkat flere tiotal hus af järn för be
warma länderna, fëilru wiskelsen i ett sådant hus
kännes, kunna wi ej witsorda, men hett borde det wara
och det med besked. Inwid SBerlin har en ingeniör
uppfört en mindre twåwåningsbyggnad med wägg af
järnplåt; innanför står på några tums afstånd en tunn
brädwägg, beklädd med papp och denna omgiswer i sin
tur ett skal as tunna stenplattor.
Gtt annat ämne utom järn börjar få en högst
egendomlig anwändning. Det är torfmossa». £os
oss beredes däraf torfströ, men företagsamma personer
i SBelgien och Dyskland hafwa kommit underfund med
att däraf kunna tillwärkas mattor, kläde ni. fl. nyttiga
ting. |jwad får man icke alt höra innan man dör!
Så godt fom öfweralt tydes fjukligheten
fortfa-rande wara mycket stor. Dödsfallens antal är långt
ftörre än det wanligen brukar wara. Från herlin
med-delas det, att 400,000 männifkor warit angripna af
influensan, och denna fjukdolli jämte dess följefwen
lunginflammationen hafwa bragt 650 personer om
lifwet. I dett jättestora staden ßondon dogo under
weckan 8—15 jan. 1,070 personer af samma
sjukdo-mar, och demia summa öfwerstiger med 522 det
wan-liga medeltalet för dödsfallen.
Senaste lördag afled i Durin en perfon, som man
för 20 år fedan talade mycket om. Det war för detta
konung Amadeus i Spanien, efter sin tronaffägelfe
kallad hertig af Aosta.
.—e/lv3~—
Från hemlandet.
Från folkskolans område. Under senaste liiseår
utgjorde lärarepersonalen vid folkskolorna i landets
städer 506 personer, af hvilka 134 voro lärare ocli
372 lärarinnor. Jämföra vi dessa siffror med
motsvarande för fem år tillbaka, eller läseåret 1883—84,
då 99 lärare ocli 288 lärarinnor eller tillsammans
387 personer meddelade undervisning vid städernas
folkskolor, finna vi, att lärarepersoiialeii vid dem
under senast förflutna fem år stigit med 35 lärare och
84 lärarinnor, eller inalles 119 personer.
Elevantalet vid samma skolor uppgick senaste
läseår till 16,213, af hvilka 8,204 voro gossar ocli
8,009 flickor. En jämförelse af denna siffra med den
for fem år tillbaka utvisar ett tillskott af 3,551
elever. — Af förenämda 16,213 barn voro 15,220
inskrifna i skolorna den 1 maj 1889, hvaremot 993
liade af särskilda orsaker afgått under läseårets
förlopp. Af de kvarstående eleverna undervisades 10,256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:46:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/landostad/1890/0015.html
