Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
outtröttliga arbetaren ångan, war det mycket swårt,
dyrt och tidsödande att göra långwäga resor, all köpa
waror srån aflägsna trakter eller sända hwad man
själf förfärdigat eller oblat till främmande land. hwarje
trakt, hwarje hushåll lefde då mera för sig själf, o ch
beröringen war liten med andra länder. |>wad man
behöfde för lifwets uppehälle, bet förfärdigade man
själf åt fig eller köpte det kanske från sill granne, ben
enbe, åt hwilken man nagorlunga bekwämt kunbe
af-yttra det, mall hade för mycket as. Det är lätt att
förstå, att llnder sådana tider hwarje trakt kilnde haswa
sina skilda mått; då man sällan köpte eller sålde
ntöf-wer hemtraktens gränser, angick det ju en i del hela
taget bra litet, hwad för flags mått i andra trakter
anwänbes för sallima waror.
In lättare det småningom blef ott resa och att
sorsla waror på längre afstånd, desto lättare det blef
att med bättre wärktygs tillhjälp förfärdiga mera
wa-ror än nian kilnde bli af med på hemtrakten, defs
ftörre blef det område, inom hwilket människorna i
handel och wandel kommo i närmare beröring med
hwarandra. Det blef nu ockfå obekwämk att olika
landskap, soln gränsade till hwarandra, hade olika
mått. Småningom började dårför de mått, fom
aliwäli-des i det största och rikaste af dem, att komma i alt
allmännare och allmännare brilk äfwen inom de öfriga
landskapen, ända kils dessas egna mått småningom
allbeles undanträngdes och söllo i glömska. Sålunda
kommo i hela riket wissa mått, wanligen något
han-delsidkande kustlandskaps eller huswudstadens, att blifwa
allmännare än andra, och då kom lagen och ftadfäfte
desfa mått fom de enda lagliga och tillåtliga i riket
älfen de skilda länderna hade ännu länge därefter
olika måttsystem. Detta tillstånd fortfor ända in i
wårt sekel, då be stora uppfinningarna — ångbåtarna
och järnwägarila — gjorbe sanifärbfeln mellan be skilba
länberna lifligare än man förr kunnat drömma om.
Det började kännas altför obekwämk att de loaror
man bytte och fälde skulle mätas på olika sätt, alt
ester bruket i det land, dit de skulle föras eller där
de fåldes.
Då uppftod tanken, akt de skilda solken och
län-derna borde göra så, som de skilda landskapen inom
samma land gjort förut, d. w. f. förena fig om ett
gemensamt niåttfyftem och lämna alla de gamla åt
glömskan.
(itt sådant system måste wara så enkelt som iiiöj-
ligt och lätt att lära, att öswergången till detsamma
skulle kunna gå hastigt sör sig. Intet måttsystem kllnde
i detta afseende täfla med det, soln antagits i
Frank-rike efter den stora rewolutionen i slutet af förra feklet,
bet f. k. metersystemet, och bet war bärför själsfallet,
att det war detta, soln sknlle blifwa alltaget af de
folk, hwilka genom en liflig samfärdsel lärt sig inse
nyttan as, att samma slags lliått komme att anwändas
öfweralt.
Flere och flere länder antogo sålunda
meter-systemet, endast Nyfsland, ©ngland och Nordamerikas
Förenta stater hafwa ännu tilswidare bibehållit fina
gamla mått; i de twå sistnämda länderna är dock
äs-weli metersystemet tillåtet i missa sall. I Ryssland
åter har bet reban länge warit sråga om att ansluta
sig till bet nya systemet, och förr eller fellare kommer
wäl betta äfwen att ske.
Nil haswa äfwen wi, som.egentligen först under
be senaste 15 eller 20 åren kommit i lifligare
berö-ring meb ben öfriga wärlbcn, följt bet på alla håll
gifna exemplet. SÖib 1885 års lanbtdag beslöts, att
metersystemet sknlle införas i Finland, och den 16 jnli
1886 utkommo några förordningar, hwilka närmare
ordnade denna angelägenhet. Från och med den 1
januari 1887 fick metersystemet anwändas i Finland i brädd
med de gamla måtten, som wid järnwägarila, posten,
tullen och apoteken redan äro alldeles afskaffade. Från
och med den 1 januari detta år anwändes meterfyftemet
wid all kronouppbörd, och från deli 1 januari 1892 blir
detta system det enda lagliga hos oss. De gamla
måtten bli då alldeles förbjudna och den, fom fedali
befinnes anwända dem i handeln eller allmänna
rö-relsen, straffas fom om han allwäildt falska mått.
fèwar och en nlåfte därför redan nu göra fig
förtrogen ined de nya måtten, och detta är ocksa, såsom
läsaren af de följande uppsatserna skall så se, tack ware
systemets enkelhet alls ide swårt.
2l. 9t.
Herr Redaktör!
(Insändt.)
I n:o 5 af eder ärade tidning ..Land ocli Stad"
ingår i lefnadsteckningen Öfver iiiig följande uttalande,
hvilket för läsaren måste blifva vilseledande: „Sedan
återstår att nämna oni det värf, hvilket utgör den
förnämsta insatsen i doktor Lilles lifsgärning:
grundandet ocli utgifvandet af Nya Pressen, tidning för
politik, handel och industri".
Tidningen Nya Pressen är icke grundad af mig
ensam, utan af flere i politiska frågor likatänkaiide
män, hvilka inbjödo till aktieteckning i det bolag, som
varit och fortfarande är ägare af tidningen. Så vidt
jag erinrar mig utgick den första uppmaningen att
grunda en ny politisk tidning med Nya Pressens
tendens och program till desse personer från sakföraren
Rudolf Elving ocli doktor C. F. Wahlberg.
Axel Lille.
Hjälplös,
(Öfversättning från norskan.)
i.
M är jag oni natten ligger i min säng utan att få
JSjL sömn, konima minnena på besök.
Ett efter ett komma de strykande förbi det
fönster, som i min själ vändes mot flydda tider.
Och jag känner dem så väl, dem med skogsdoft
och forsstänk, dem med tobaksrök och människostoj,
här ett ljud, där en gestalt — känner dem alla så
innerligt väl, några, ack, altför väl.
Men en och annan gång händer det, att än ett,
än ett annat af det lättfotade följet stannar midt
under loppet, vänder sig och hälsar in genom rutan.
Det är då några, åt hvilka jag sträcker armarna
till välkomsthälsning med en bon att de må dröja, ju
längre desto bättre. Men det är ocli andra, som jag
hör och ser lika tydligt, huru djupt jag än borrar
ansiktet iinder dynan.
I natt var det några gamla bekanta, som jag
hade glömt, hvilka stannade utanför ocli kikade in.
Det var tre par ögon.
Och dessa tre par ögon mana mig i dag att
börja berätta.
II.
Den sommarn jag gick for prästen fogade det
sig så, att jag fick mig eii bössa.
Per Seim, en gammal bekant till mig, sknlle
resa till Amerika. Innan han reste, kom lian hein
till Kvaale för att säga farväl, ocli då liade han den
lilla hagelbössan med sig; den skulle jag ha till ett
minne, sade lian.
Ännu samma afton måste Salomon lära mig att
ladda ocli ta sikte. Och innan det blef mörkt, liade
jag redan lagt in den ena hagelladdningen bredvid
den andra i smidjeväggeii där borta.
Dagen därpå var en sondag. Det var knappast
möjligt för mig att hålla ut med att höra på den
långa predikan, soln far läste upp från vår gamla
hiispostilla.
När jag väl hade fått middagsmåltiden i mig,
var jag icke sen till att ta bossan ocli lägga iväg
uppför liden.
Jag var säker uppå, att mindre än en räf komme
jag nu icke tillbaka med. Ja, hvem kunde veta,
kanske råkade jag på själfva björnen, så jag kunde
få ge den ett skott i örat. Det var så han hade
gjort det, gossen uppe i Nordlanden, som det står
om i tidningen.
Jag vill låfva, att jag brukade både öra och öga,
där jag ini strök fram.
Jag jagade upp en kråka, men den var jag
altför stolt att bry mig om.
Högt upp i luften såg jag en örn segla på sina
breda vingar ocli slå kretsar kring sitt bo i
klipp-rämnaii, trygg i sin värld, dit människomakt icke
nådde.
Men ingen björn blef jag varse och ingen räf,
icke ens någon stackars hare.
Skogen gassade sig så lummig och lat i
solskenet, njutande af sin söndagshvila, och endast
sångfåglarna mellan grenarna gåfvo lif åt den tysta
naturen.
Solen höll redan på att luta sin runda, röda
kind ned mot fjället i väster, då jag började traska
nedåt, utan att ha lossat ett skott.
Mörk i hågen var jag, där jag gick. Jag
kikade åt alla håll och kanter efter eii kråka eller
nötskrika, i brist på bättre. Nu hade jag mer än gärna
hållit till godo därmed. Men nej — ingenting.
Då fick jag tillfälligtvis oga på en liten fågel i
en buske strax i närheten. Den var så glad och
förnöjd, där den satt och vippade och sinåkvittrade för
sig själf.
Eljes brukade jag alltid vara en sådan vän af
småfåglar ocli liade mer iiii engång lagt mig emellan,
då sniågossarne ville göra dein illa. Men nu flck
ondskan makt öfver mig, jag blef gripen af en
oemotståndlig lust att mörda — bössan flög till kinden,
ocli skottet gick. —
Röken dref bort. Men du kan tro, jag blef
underlig till mods, då jag fick se, att fågeln satt där
kvar på samnia plats. Jag går närmare till, men
sittande blef den, med stjärten stödd mot grenen.
Jag kiinde se, huru liårt det fina, gråhvita
brostet arbetade. Nu ocli då gick en skälfning genom
dess lilla kropp, och iinder den ena vingen kom där
fram en högröd prick.
Häpen blef jag stående ocli stirrade på fågeln.
Men ju längre jag såg, desto mera var det, som
liade de båda fågelögonen rent af förtrollat mig.
De voro runda ocli glänsande likasom
vattendroppar. Men det var lif, som blinkade i dem,
blinkade och tindrade ned genom ett svart, bottenlöst djup.
Bössan föll ur min näfve. Ocli hur jag än såg
och såg, så såg jag för mig ingenting annat än dessa
två ögon.
Slutligen blef det så, att jag icke endast såg
dem, iitan på ett eller annat vis äfven hörde dem.
De bådo icke oni försköning, de ropade icke på hämd
— men det kändes, som hviskade de in i själen en
vemodsfull förnimmelse af: hjälplös.
Då flög med ens en tanke genom mitt sinne,
att jag helt visst blefve vanvettig, om jag icke slet
mig lös ocli fick dessa ögon bort från världen.
Med feberaktig ifver grep jag en käpp och slog
till den lilla fågeln, så den for trillande ned till marken.
Men jag lät icke nöja mig därmed. Jag slog så
mullen stänkte upp, jag slog och stampade och
trampade ocli slog, så länge där fanns en enda fjäder
att ses.
Så grep jag bössan ocli lade i flygande fläng
ned för liden.
Men oni jag trodde, att jag därmed var kvitt
de två ögonen, så tog jag fel. Långa tider framåt
kommo de gång efter annan sväfvande och skrämde
mig, antingen jag var vaken eller sofvande.
Och det vet jag, att icke ett enda skott skot
jag mera med den bossan.
III.
Det var fem år senare. Jag var kommen till
Kristiania ocli dref på ined läxorna i latinskolan.
Så hände det en dag, att jag hade ärende upp
på Hægdehaugen.
Det var ruskväder, så det förslog. Det
små-regnade, ocli dimman bredde sig fiiktig och tung med
lukt af stenkålsrök ocli annat otyg, så det knappt var
möjligt att dra andan.
På tråttåaren trippade folk försiktigt förbi
hvarandra i slasket, och endast en och annan skolgosse
troppade oforsagdt i väg så det skramlade i väskan
hans, medan smutsen stänkte iipp öfver stöfvelskaften.
Ute på gatan var det en riktig sörja af mull ocli
snö ocli träck. Det slaskade ocli stänkle iipp kring
hästarnas ben och vagnarnas hjul.
I ett gathörn fick jag syn på en vagn med ett
väldigt tegelstenslass. Den kom icke ur fläcken, ty
hjulen liade sjunkit ner i miiddret.
Körsvennen såg iit att vara en riktig sliisk af
råaste slag. Full var han ock, så han raglade.
Hästen var en brun, mager en. Den strätade
alt hvad den kunde, den stackarn; det gråhvita
skummet flöt ner för dess sidor, ocli under rankorna
syntes spår af blod, troligtvis från något skafsår. Man
kunde se, hur den spände alla senor, hvar gång den
lade sig i selorna ocli ryckte och ryckte, än rakt
framåt, än till den ena ocli aiidra sidan.
Men mannen bara skrek ocli svor ocli brukade
piskeii jämt ocli ständigt.
Snart var det alldeles ute med hästkraken. Den
stod eii stund ocli hängde hiifviidet, stönade ocli
pustade, skälfde ocli darrade i alla leder, då plsken kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
