Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o O
23
susande genom luften. Men plötsligt kastade den sig
våldsamt tillbaka och så framåt igen så man kunde
tro, att livar lem i kroppen skulle bräckas. Den
sparkade och sparkade, slet och slet. Meu det hjälpte icke
— vagnen icke engång rörde sig.
Då slintade hästen och stupade nied frambenen
ned i sörjan. Och så blef den liggande, utan att ens
göra ett försök att resa sig, oaktadt kusken skrek och
slog värre än någonsin.
Jag ilade till. Ocli där i hästens hufvud blef
jag varse två ögon, soni kommo hvar sträng i mitt
inre att darra. Jag kan ännu så tydligt mana fram
för min blick den slocknande lifsglimteii i dessa ögon
__ likasom ett darrande ljussken genom två dunkla
hornrutor. — Men jag icke endast såg dem, jag tyckte
mig’ också hora dem, hora dem hviska mig in i själen
denna lijärtslitande bekännelse: hjälplös. —
Är det väl mänskligt att så behandla ett osjäligt
djur? — skrek jag åt kusken-
Om jag dock ville vara så god och sköta mina
egna affärer och för resten hålla min förbannade trut,
svarade mannen. Hvad hade jag att göra med
honom och hans häst? Eller kanske liade jag lust att
smaka pisken, också jag? Det skulle nog bli råd
också for det, eftersom det just råkade så väl, att
han liade spenderbyxorna på sig, sa ban.
Hvad jag gjorde? Jo, jag fick tag i en
poliskonstapel, och han drog af till staden med både häst
och karl. Det var det sista jag såg af dem.
IV.
Jag hade en vän, som bodde midt emot „
Fattiggården", den gård i Kristiania, till hvars port
stadens fattiga släpa sig ocli bulta på, då alla andra
äro för dem stängda.
Hos denne vän liade jag varit en kylig
novemberafton, då jag, i det jag steg iit från gatporten,
fick se en kvinna med ansiktet i händerna sitta
liop-krampen på den kalla stentrappan-
Jag gick först förbi, men vände om ocli frågade,
livad henne felades.
Hon hörde mig icke.
Jag gick närmare och upprepade min fråga.
Hon lyftade långsanit upp hufvudet och slog
blik-keii upp.
Men då • jag såg framfor mig hennes vidöppna
ögon, glimmande, icke af tårar, utan ined en blågrå,
kylig glans, som när vattnet om hösten håller pä att
frysa vid den första kölden — då smög sig åter
liksom en jämrande hviskning in i min själ nied den
vemodsfulla bekännelsen: hjälplös.
Jag ... är . . . sjuk, hostade lion, liar legat . . .
ute i natt. . . icke ätit ... det minsta ... i dag.
Jag frågade, hvar hon bodde eller hvart hon
skulle.
Hon pekade på Fattiggården. „Men så fick jag
. . . så ondt . . . så ondt".
Ja, jag liade just intet annat att gora, än att ta
den stackars kvinnan om lifvet och halft bära, halft
leda henne öfver gatan.
Jag ringde på. En man kom och öppnade. Jag
skyndade att sticka henne en tolfskilling i näfven. ■—
Och porten sniälde fast efter deni.
Så vände jag om ocli stretade fram genom
folkströmmen på gatorna. Jag var missnöjd nied mig
själf ocli hela världen, ocli jag koin att tänka på,
huru godt det vore att äga — liksom vår Herre —
törmåga att efter önskan hjälpa den hjälplöse.
Sutwtørø hof) „Äf[im;ms mor
ßjm*
(Tflitr ^tor ©trömberøä wärderika
ankeek-J|WL »ingav oni Sinnebergs lefnadsöden intaga wi
fcS^ etk stycke, soln hänför fig kitt skaldens barnaår.
Sina sörsta studier begynte Runeberg för
„äBeftmans mor", en älbre gumma, soni höll en
all-mänt anlitad småbarnsskola på hans hemort, Iakobstaö.
Sin skolgång hos henne hade han ännu på gamla dagar
t listigt och tacksamt minne. Själfwa skollokalen
ut-gjordes enligt hans beskrifning af ett litet windsrllm
i en mindre (wid „2öisas backen" belägen) byggnad,
hwars nedra wåuing bestod af tre små ruin, bebodda
af ett fjölnansfolk. rummet, till hwilket man niåfte
treswa sig fram uppför en smal och brant trappa
och genom en mörk wind, war ungefår 6 alnar långt
och 4 alnar bredt och så lågt, att en karl af wanlig
längd hade swårt att stå upprätt däri.
ena ändwäggen hade rummet ett litet fönster
med 4 rutor och wid deu andra i ena hörnet en stor
eldstad as tegel. Framför fönstret stod ett litet bord,
wid hwilket den åldriga lärarinnan satt, medan
skol-barneli, både gossar och slickor, sutto radade på simpla
träbänkar längs rummets tre öfriga wäggar.
„2ßest-mans mor", såsom hon allmänt kallades, hemma sråli
Swerge, war en kortwåxt, fetlagd och trind gilmlna,
[oni älillu wid 74 års ålder med oförminskad krast
styrde sin klass, begagnande såsom spira en „spragga"
af sådan längd, att hon sråli sin plats i ella hörnet
af rlllllmet med densamma kunde nå motsatta wäggeli.
91är något barn satt ouppmärksamt eller äljes bröt
mot skolans faststälda ordning, slog gumman ined sin
spragga tätt öfwer barnets hufwud i wäggeli „så att
tapeterna brusto", men barnet rörde hon ej. I bör=
jan tyckes Siimeberg ej hafwa warit synnerligen
in-tresserad af studierna. Men och ung som han ännu
war och wan wid en öm och kärleksfull behandling i
hemmet hade han, enligt hans fysters nppgist, funnit
det mindre angenämt att stå imder äßestmans niors
stränga upptuktelse, troligen war det därför, soni han
under förebärande af fin sjuklighet ej welat fortsätta
sin skolgång. Fadren förbe dock gossen ånyo till
sko-lan, och därefter tilltog han i raskhet, sann sig nöjd
och begynte göra goda framsteg. Då han wid
oln-kring åtta års ålder i anledning as en förestående
flyttning till Uleåborg upphörde med sin läsning hos
SBestnians mor, kände han sill abc-bok, något biblisk
historia och hela katekesen illed däri intagna bibelspråk
och psalmer från pärm till pärm. Sßestlnalis lnor
hade sålunda lagt en saft grlmd för widare studier
genom att bibringa honom en god och säker
innan-läsning, wäl nppöswa hans minne och tidigt wänja
honom att ptterst noggrant och omsorgsfullt bereda
sig på sina läxor.
gtt barndomsminne berättadt för barn.
<Æ
ArtJ det gamla Sorgå öidk jag i skola, kamrater
vcl fans det många. Och alla woro wi helt stolta
’(Q3 öfwer att wårt lärowärk kallades »storskolan",
& ehuru wi dock woro helt små.
9Jleli så fick skolan ett nytt namn och ett nytt
hem. 2Bi lämnade glada det åldriga stenhuset nied dess
små fönster inwid s$rästgårdsbaäen och slyttade till
den stora, wackra lyeeibygonaden med stora fönster i
södra delen as staden.
Dch nu hade wi kommit helt nära 9iuliebergs
hem. Den wördade gamla skaldeli fingo wi do(J ej
se ute, ty sjukdomen band honom wid bädden. 2JJen
ändå kände inan sig helt stolt öswer att gå förbi hans
bostad och fritt få blicka upp mot det fönster, på hwars
inre sida hans ögon så ofta hwilade.
Där utanför på fågelbrädet bestods det sen år
1873 fri traktering för ortens småfåglar. Dalgoxarna
och de fnåla sparfwarna infunno fig till alla mål,
under det att de mera skygga bofinkarna då och då
ilppsångade ett hampfrö och flögo siil wäg sör att
för-tära det på närmafte träbgrell. Alla dessa små
be-wingade gäster höll 9iuneberg så innerligt af, och det
war honom en fröjd att betrakta deras måltider.
@li dag kom det bud till fkolan, att Siiuieberg
sändt gossarna den hälsning, att äsweli de kniide lämna
bidrag till småfåglarnas kosthållning, knappast woro
timmarna till ända, sörräli ett halst dussin as oss
skyndade att klättra upp i rönnarna och plundra dem
på deras läckraste bärklasar.
Sen förde wi rönnbären i twänne stora
kläd-korgar till Runeberg. £an lät oss komma in. Fastän
wi woro små, förstodo wi att wi stodo i en stor
ko-lillligs rum. 3öi sade ingenting utan bockade djupt.
£an winkade med sin hand och sade:
„Dack, gossar, sör er gåswa, nil hafwa mina
fåg-lar ett godt winterförråd af bär. SÖaren alltid
små-såglarnas wällner!" — Sen gingo wi glada hem. —
■Kär wi blifwit större, fingo wi hwart år den
5 februari wandra till 9hlnebergs bostad. Utanför
hans fönster sjöngo wi jämte andra vällan", „Silomis
sång" och tia sist „aßårt land". Stora massor as solk
hade då inslmnit sig sör att få uppfånga en skymt af
skaldelis drag. Det hände nämligen rätt osta, att han
låt sin wän, lektor Strömborg, leda sig tia fönstret
för att därifrån hålfa på menigheten. Du kau cj tro,
hilr det kändes underligt, bå hans wänliga,
gråskag-giga anlete trädde sram nieaan gardinerna och liickabe
sitt tack. Det riktigt ryste i en!
&ter förflöto några år. De första dagarna i
maj 1877 berättades det, att ben gamla skalben
blif-wit mycket fjuk. Den G maj nåbbe oss bllbet att han
war böd.
fatten mot den 12 singö wi skolgossar bcwisa
honom den sista ringa hederstjänsten, äßi bäddade
omsorgsfullt in den wäg, längs hwilken likwagnen
skuae åka upp till kyrkogården i friskt, grönt granris.
Senare på dagen följde wi nied tnsen andra upp
tia 9iäsebackeu. (Sn sådan begrafning kan ingen nil
lefwalide skolgosse så wara ined om. Det fans jil
blott en Iohan £udwig Runeberg.
@n wecka därefter fick min klass skriswa ett ämne
om. skaldekonungens begrafning. 9Jär be woro färdiga,
fade wår lärare, att han såg, bet wi höllo af
9{une-berg. TOill uppsats hade jag inledt meb orben: „@rät
Swerge, mer grät Finland do<J, som mor ock änka
gråter". De orden tyckte läraren passade bra. äöårt
land hade ju förlorat siii störste son. 2)?en denne
hade dessförinnan skänkt oss „2Bårt lanb".
Tankekorn af Runeberg.
Ära den gamle, om ej för annat, åtminstone
därför, att lian så länge burit lifvets börda.
Hvem behöfver icke andras glädje för att lefva!
Såsom svanen i sitt klara sund, så behöfver
människan ofta dyka ner i sin barndoms rena minnen för
att få stoftet bortsköljdt från siii mannaålders
värksamma lif.
Det minsta lämnar människan åt människor, och
mesta tar hon med sig på sin färd till Gud.
Mer än guld och håfvor
mer än makt och ro,
är det minsta sinne,
som sig själf kan tro.
Från hemlandet.
i; ^srjland de många möten, som sammanträdt i
Hel-V ’ singfors under senaste tider, är det ett som
påkallar stor ocli välförtjänt uppmärksamhet. Ett
antal för saken intresserade personer beslöto nyligen
att insamla penningar, med hvilka Svenska
folkskolans vänner skola kunna inrätta flere nya folkskolor,
(jenom ett stort lotteri nästa höst ocli några mindre
tillställningar denna vår hoppas man vinna de nödiga
medlen. — Sedan detta skrefs liar den första
tillstäl-ning med god framgång försiggått. I Nyländska
afdelningens nationshus gafs nämligen senaste lördag
en vällyckad „familjesoiré", besökt af 160 personer;
behållningen utgjorde ej mindre än 440 mark.
Det skrifves ofta i tidningarna om de många
stora hus, som byggas i Helsingfors och om den
utsträckning, som staden börjar få. Att det värkligen
är så, märker lätt den som bor i stadens utkanter.
Det är inte små spatserturer man ibland måste göra.
Också är det med glädje man erfarit, att hufvudstaden
snart skall få språrvägar. Hvad blir det sedan för
eii nöd att fara de långa vägarna! Man hoppar upp
i en spårvagn, betalar sin lilla afgift, och innan man
vet ordet af, är man framme. Ännu är det ej
bestämdt, på hvilket sätt vagnarna skola drifvas fram.
Otroligt är det ej att de komma att gå med
elektricitet, ocli i så fall kommer det att gä som en dans
till ocli med uppfor backarna. Hästarna få finna sig
i att bli skjutna åt sidan. Deras tid är i alla fall
ej lång, oni man får tro den stora amerikanska
uppfinnaren Edison. Denne har nämligen försäkrat, att
det ej skall dröja länge, innan elektricitetsmaskinerna
komma att förrätta hästarnas arbete. Dessa bli då
en lyxartikel, som endast de rika ha råd att hålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
