Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
LAND OCH STAD.
N:o 10
i otyglad fart. De ännu här och där kwarstående
wäldiga furorna — wiltnesbörden om etl tidigare
skogsbestånd — hela skogars nedgående i wäxtlighet,
de alt sällsyntare fröåren — alt detta är bewis på
att andra, ingalunda gynnsamma förhållanden inträdt
i wåra skogar.
Det skulle sora oss altför långt att här ingå på
en förklaring af orsakerna till skogarnas både’ land
och klimat förändrande egenskaper. Det kan wara nog
då wi säga, att de äro ett lands wattenreserwoarer,
(= behållare), som gömma betingelserna för
fruktbar-het och hälsa och därigenom sör människans existens.
Från den kala bärgytan rinner wattnet snart
bort, och solens strålar upptorka densamma. Skogen
åter uppsuger detta watten både i sina trädkronor och
i mossan wid trädets rot, för att då tiden är inne
åter afgifwa detta watten i form af regn och npp=
friska den as torka utmattade naturen.
Ia, säkert är det att rikliga och wäl sördelade
skogar samt planmässig skötsel as dem fördelaktigt
in-wärka på alla öfriga näringsgrenar i ett land.
Öfwer-alt, hwart wi kasta wåra blickar, mötas be af något
föremål, hämtadt från skogarnas skattkammare —
ont-tömlig soln den är, om den wårdas med omsorg och
förstånd.
inågot ont anläggning at brnnnar.
•tan watten kan intet lefwande wäsende
fort-lefwa och tillwäxa. Drickswattnet är därför
ett af wåra wiktigiiste lifsmedel. 3Jiämliskans
kropp består nämligen till twå tredjedelar as
sin wikt af watten, hwilket utgör en hufwudbeståuds-
del as blodet och andra wätskor, af köttmasfan och de
öfriga mjuka kroppswäfnaderna. I följd häraf för-
brukar nlänllifkan mycket watten, ja ända till 2 liter
(omkring 2/a kannor) för hwarje dag.
3Jiedan man öfwerhllfwlldtaget är mydet
nog-grann wid walet af fina födoämnen och ide gärna
förtär någonting som är orent och skämdt, fäster man
icke så mycket afseende wid beskaffenheten af det
wat-ten man dricker. 2Rali ställer wisserligen den fordran
på dridswattnet, att det skall wara klart och ofärgadt,
samt därtill i allmänhet, att det icke får äga någon
främmande smak eller lnkt. 9)len härmed äro icke
wilkoren uppsylda för akt det skall wara rent och
hälsosamt.
landsbygden gräfwas brunnar så nära
hein-knutarna som möjligt. Detta är ju helt naturligt,
ty jn närmare gården brunnen är, desto mindre
be-swär har man med wattensläpningen. I de delar as
wårt land, hwilka jag besökt, ligger brunnen
wanli-gen inwid knuteli as fähuset, stallet eller fårstättall.
därifrån förfes såwäl husfolket soln kreaturen med
drickswattell. Detta watten är mången gång klart
samt ntan färg, och som det östa är kallt, äfwen
ml-der sommaren, så äger det en srisk smak, hwilket gör
att man gärna dricker däraf. 9)ien månne detta
wat-ten alltid är hälsosamt?
För att afgöra denna fråga, skola wi närmare
tänka efter, hwilka tillopp en få belägen brunn har.
Alt brunns- od) källwatten leder sitt ilriprimg från
nederbörden. Sedan demla sallit till jorden,
inträn-ger den i marken od) söker sig en wäg nedåt ända
tils den träsfar på bärg eller ett ogenomträngligt
jord-lager, t. ex. lera. Under sin rörelse upptager och
upplöser wattnet sådana ämnen, hwilka marken
inne-håller, samt sör dem med sig till de ställen, där det
kan samlas, antingen till naturliga fördjupningar i
bärggrimden och i bärglagren, eller till en på
konst-gjordt sätt gjord fördjupning, ell bruun.
hurudana de ämnen äro, hwilka marken under
odj i närheten af en ladugård innehåller, det säger sig
själft, ©olfwen i ladugårdarna äro i allmänhet ide
synnerligen täta, i många fall har man inlet trägolf
alls, utan bara jord, hwilken under tidernas längd wäl
blifwit något tillstiimpad, men därför ide är
ogeilonl-tränglig. £>äri insuges nil en stor del as den flytande
spolningen; orimligheten twingas genom tyngdlagens
inwärkan alt trånga alt djupare och åt sidorna samt
råkar i jäsning eller öswergår i förnttnelse. Öättast
sker detta imder den warma årstiden, ©enolll en
dylik förruttnelse, hwilken fpillning od) annat affall
undergår, iitan tillträde af luft i ell ständigt fllktig
mark, bildas det lätt fådanii ämnen, hwilka kunna
åstadkomma smittosamma sjukdomar eller äljes äro
skadliga, om de införas i lnännisko- eller djurkroppen.
Då regnwattnet genolnsipprar en mark, som
blif-wit på detta fått förorenad, upptager den numera en
del af de skadliga ämnen, hwilka förefinnas däri, och
för dem med fig till brunnen eller öfwerhufwnd till
de ställen i närheten, där en wattensamling förefins.
Sigger brunnen alldeles inwid ladugården, få blir dcfs
watten rikt på föroreningar.
I många fall kan man fäga, att brunnen i
la-diigårdskilllteii ingenting annat är än en pöl, i hwil=
ken eli del af den flytande spillningen i mer eller
min-dre utspädt tillstånd samlar sig, beroende as hnril stark
nederbörden warit. Detta afskywärda watten utgör
den dryd, hwilken ide allenast kreaturen utan äswen
mången gång husfolket i gården njuta.
9)}en oaffedt den wämjelfe ett fådant watten
må-fte åftiidkomma wid tanken på defs urfprnng, huru
nära ligger det ide till hands, att, ined stöd af de
ilnder fenafte tid gjorda ilpptädterna angående
smitt-ämnenas natur, i drickswattens beskassenhet finna
or-faken till uppkomsten od) utbredningen as smittosamma
sjukdomar hos människan och äfwen hos kreaturen.
Isynnerhet är det farligt att förtära ett fådant
för-orenadt watten, då fniittofamma sjukdomar äro
all-mänt gängse i trakten.
2Bid anläggning af brunnar gäller del därför
så-soln en wiktig regel, att icke förlägga dem till när=
heten af ladugården eller latriner, eller öfwerhufwud
inwid fådana ställen, där gödsel och annat affall
fam-las od) förruttnar, ©medan de föroreningar,
fomnpp-tagas af wattnet i marken, kunna bibehålla fin
skad-liga beskaffenhet äfwen om wattnet nppfanilas på ett
större afstånd från det ställe, där det blifwit
förore-niidt, så bör brunnen aldrig förläggas på den fida
om ladugården, åt hwilken marken sluttar, ntan hälst
få, att brunnens botten ligger högre än denna. Allra
bäst nndwiker man de olägenheter, hwilka ett orent
drickswatten medför, genom att om möjligt fe till,
att det sinnes fast bärggrund mellan brunnen och de
ställen, där marken kan bliswa förorenad genom spill;
ning eller öfwerhnfwnd genom affallet från
männi-fkans hushållning.
D. 91—11.
Om norra Italien och Venedig.
VS|f ett tidigare nummer af Land ocli Stad talade vi
uj|N några ord om Venedig. Vi vilja här berätta
nå-— got litet om denna underbara stad, soni nied
afseende å sin inrättning är ensamstående i bela
världen, och om det land där den finnes.
En stor del af norra Italien upptages af en
vidsträckt slätt, den så kallade Lombardiska slätten.
Genom denna slätt draga flere floder, delvis mycket stora.
Alla rinna de upp på alperna, från hvilkas eviga sno
de erhålla sitt ymniga vattenflöde. Nil sluttar den
Lombardiska slätten alldeles ovanligt litet. Den är
nästan jämn som ett golf. En följd häraf är, att de
floder, som flyta igenom densamma, ytterst lätt svämma
öfver sina bräddar, isynnerhet om våren, då
vattenmängden tilltar. For att skydda sina fält mot dessa
alt förödande öfversvämningar, hafva invånarna bygt
vallar längs flodernas stränder. Floderna flyta därför
frani ungefär likasom vattnet i kvarnrännan •—• endast
att kanterna utgöras af gräsbevuxna jordvallar. Men
emedan ofantligt mycket sand och grus släpas ned från
alperna med det därifrån kommande vattnet, höjer
sig bottuet i floderna. Under århundradenas lopp
har detta sålunda kommit att stå mycket högre än
den omgifvande marken, och då det alt fortfarande
höjer sig, måste sidovallarna äfven nästan hvarje
årtionde bojas.
Särdeles egendomligt är det att vandra eller
resa på den Lombardiska slätten. Isynnerhet
häpnar man när man befinner sig på sidorna om den
stora Po floden — den största i hela Italien. Då
man är på slätten nära floden, kan nian alls icke se
vattnet, soni flyter i sin väldiga ränna liiigt ofvanom
ens hufvud. Och då man reser öfver Po, till exempel
öfver någon järnvägsbro, och ser den jättelika floden
innesluten inoni sin at människohand uppförda ränna,
så ryser man vid tanken på hvilka olyckor skulle
inträffa, om något hål skulle uppstå i vallén ocli vattnet
skulle rusa ut öfver de fruktbara näjderna. Dessa
skulle då alldeles förhärjas af den rasande
vattenmassan.
Det grus. sora floden Po för med sig, stannar
ej endast på vägen, d. v. s. i flodens botten. Det
mesta föres ut till mynningen ocli sanilar sig där i
ofantliga sandvallar, soni under tidernas lopp bildat
milsvida sumpmarker, så kallade laguner, längs
Italiens nordöstra kust vid Adriatiska hafvet. Småningom
sammanväxa dessa laguner till fastland, och på så sätt
har det kommit sig, att flere städer, som förr i
världen lågo vid kusten, nu finnas flere inil från
densamma. Det är sålunda ined denna kust ungefär lika
som med den i Österbotten hos oss, endast i mycket,
mycket större skala-
När hunnernas vilda konung Attila ocli de grymma
Longobarderna (— långyxorna) i femte och sjätte
seklet med eld ocli mord drogo genom norra Italien och
förstörde dess blomstrande städer, flydde italienarna
undan, hvart de kunde. En del af dem drogo då ut till
lagunerna norr om Pos mynning, där de voro fredade
for våldsvärkarenas grymheter. Här, långt ute i
sumpmarkerna, begynte de bygga sig bostäder och reda
sig hein. Ocli underbart, inom kort tillväxte deras
samhälle här ute i lagunerna med stor fart. Först
boende i spridda grupper på flere skilda ställen, slogo
de sig efter någon tid tillsammans, bildande ett
.samhälle, och så uppstod kring år 800 staden Venedig,
på italienska kallad Venezia.
En stad midt ute i lagunerna! Ja väl, ocli denna
stad blef snart rik och mäktig, så mäktig, att den
herskade öfver flere andra städer ocli motstod
angrepp af mäktiga furstar ocli folk. Dess handel blef
med tiden ofantlig. Med sina små handelsfartyg drogo
venetianska köpmän från haf till haf, från kust till
kust, hopande alt större ocli större rikedomar i det
underbara sjö-samhället. Ocli då de år 828 lyckades
till sin födelsestad hämta liket af apostelen Markus,
så utsågs denna till stadens skyddspatron och herre.
Venedigs historia är full af krig ocli Örlig. Dels
af maktbegär, dels for att skydda sig och sin
republikanska författning från främmande inkräktare, inlät
staden sig i det ena kriget efter det andra. Snart
härskade den venetianska republiken öfver hela norra
Italien och vidsträckta landssträckor utom detta lands
gränser. Det styrdes af en Doge ocli O rådsherrar.
Ofta voro dogerna grymma personer, soni läto de
hemskaste blodsskulder nedsöla sina händer. Dogernas
stolta palats i Venedig, uppbygdt redan i nionde
seklet, kunde berätta om hemska händelser — men de
tusenåra murarna tiga.
Först år 1797 blef det slut med Venedigs makt,
då en af Napoleons generaler lyckades efter de
hårdaste strider intaga lagunernas stad. Och var detta
första gången sen dess grundläggning som det stolta
Venezia tvangs att lyda en erofrares befallningar.
Efter denna tid hörde Venedig dels till Österrike,
dels till konungariket Italien, som upprättats af
Napoleon. Efter lians fall har det dels hört till
Österrike, dels varit republik, ocli är nil sen år 1866
förenadt med det af Garibaldi och Viktor Emanuel
återupprättade konungariket Italien. För närvarande har
Venedig ungefär 140,000 personer.
En minnesrik stad är Venezia soni få. Med
rikedomarna, som under medeltiden strömmade dit,
tilltog också lyxen och smaken. Härliga
praktbyggnader uppstodo, t. ex. det redan nämda Dogernas palats,
ilen sällsynt vackra Markuskyrkan ocli inånga andra
byggnader. Konsten blomstrade också högt. De
venetianska målarne äro mycket berömda. Kanske främst
bland dem står den store Tizian (1477—1576).
Oskattbara äro de konstsamlingar soni i våra dagar bevaras
i Venedigs samlingar, i de underbart sköna palatsen.
Ja i sanning underbara, likasom hela Venedig är ett
enda stort undervärk.
Där ute i lagunerna, midt inne i det milsvida
moraset, kunde Venedig naturligtvis icke byggas
såsom andra städer. Sandöarna, på hvilka husen
uppfördes, voro belt små och skilda från hvarandra
genom smala vatten. Att bygga broar öfver dem alla
hade varit ogörligt, ocli för att komma från den ena
holmen till den andra fick man därför lof att begagna
båtar. Vatten hade nian nog, med knappt om land,
ocli så beslöt nian att göra kanalerna emellan
holmarna till små gator. Byggnaderna uppfördes därför
direkte från vattnet, alldeles såsom nian i våra
städer låter deni uppstiga från gatan. Från en
byggnad kan nian nog komina till en annan i samma
kvarter längs smala spångar, men for att konima från ett
kvarter till ett annat niåste man begagna båt. Dock
kan nian nog äfven i våra dagar trefva sig fram nästan
ofveralt till fots, med tillhjälp af de otaliga broarna,
men man tappar lätt bort sig i de ytterst trånga
gränderna, och därför far nian nästan alltid nied båt.
Båtar, i Venedig kallade gondoler, finnas i stort
antal. Hvarje hus har flere sådana, och dessutom stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
