Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•98
LAND OCH STAD.
N:o 11
friska utveckling, slingrade sig kring liket af någon
skogens jätte.
Det ständiga surret af bevingade insekter af
alla slag ocli hvarje storlek ledsaga apornas ocli
fåglarnas skrik. Tid efter annan visar sig en trupp
elefanter och försvinner genast i den tjocka skogen.
Stundom håller sig någon hisklig dvärg dold bland
träden, färdig att på oss afskjuta sina förgiftade
pilar, eller betraktar oss en annan inföding nied
iiiuskelstarka former, häpen ocli orörlig som eli
bild af ebeiiliolts.
Störtregn, en oreii atmosfär, soni orsakade
febrar och rödsot, ocli natten, den ständiga natten,
soni omgifver oss ined sitt ogenomträngliga hölje:
sådan var skådeplatsen för vår tillvaro under sex
månader."
Under sådana mödor framträngde Stanley dock
oafbrutet, och den 13 december kom han till
Albert Njaiisas strand. Då liade hän endast. 173 iiiaii
med sig; de öfriga liade så försvagats, att de icke
kunnat följa honom. Då intet hördes från Emili
pascha, som dock här bordt sammanträffa ined
Stanley, återvände denna ocli hämtade clet manskap,
som blifvit efter. En liten fästning, Fort Bodo,
grundlades under denna färd, och i denna fick
expeditionen någon tid hvila sig, innan den andra
färden till Albert Njansa företogs.
Under bela den tid vi nii omtalat hade Ernins
ställning förblifvit tämligen oförändrad. Han
innehade ännu flera stationer; själf uppehöll han sig i
Wadelai. Haii liade genom bnd från Zansibar fått
veta, att Stanley nalkades långs Kongo, ocli begaf
sig med eii af sina ångbåtar för att möta honom
vid Kavalli. Men haii kom dit först några dagar
efter unclsättningsexpeditionens aftåg från denna
trakt. Först den 29 april 1883 träffades Stanley
ocli Emin.
Emin pascha hade således fått den
undsättning, soni haii så länge väntat på. Det gälde nu
för honom att samla den ofantliga människomassa
och de förråd, soni haii liade nied sig. Detta kräfde
en lång tid, ocli Stanley beslöt därför att vända
tillbaka ocli uppsöka den eftcrtriipp, soni major
Barttelot skulle hämta. På samma väg som haii
kommit, återvände han långs Ariivimi, ineii
ingenstädes hörde lian något om eftertruppen. Först
vid Bonalya, nära Yambuja, fick lian underrättelse
om de olyckor, som under hans frånvaro skett.
Tippo Tip hade lofvat GOO bärare, men skickade
blott 400; dessa visade sig genast från första stund
synnerligen obändiga och vilda. Uppretade öfver
major Barttelots stränghet, hade de dödat honom;
nu återstod af trappen endast en hvit ocli 172
svarta.
Med dessa begaf sig Stanley ånyo i väg till
Albert Njansa, nien här träffades ban af nya
sorgliga underrättelser. Kinin pascha och eii af lians
hvita följeslagare höllos fångna af de egyptiska
soldaterna, som icke ville borttåga från landet.
Mahdisterna liade ändtligen beslutit tillintetgöra den
sista kvarlefvan af det egyptiska väldet, ocli
ställningen var mycket svår till följd af de egyptiska
officerarnes oenighet. Emm ocli lians följeslagare
befriades visserligen senare af soldaterna, men nu
tyktes Emin lika litet som dessa ha lust att lämna
landet. Stanley beslöt därför att uppträda kraftigt.
Med halft våld förmådde ban Emin att göra
uppbrott, men af dennes flera tusen följeslagare följde
endast 514 sin anförare.
Deii 10 april 1889 bröto Stanley ocli Emin
nied 1,500 följeslagare upp från Kavalli. Kort
därefter insjuknade Stanley i eii farlig feber, som
uppehöll karavanen i en bel månad; först den 5
december anlände nian till Baganiojo vid kusten.
Resan dit är en af de märkvärdigaste soni gjorts:
redan det är anmärkningsvärdt, att Stanley lyckades
föra 1,500 man genom delvis okända ocli fiendtliga
trakter. Under resan gjordes äfven flera viktiga
geografiska upptakter.
I Europa liade man länge sväfvat i stor
ovisshet oni Stanleys öde. Den ena gången efter deii
andra har det rykte spridts, att Stanley ocli alla
lians följeslagare omkommit. Nu, då ban
värkli-geii blifvit räddad, ville jublet icke iiå någon ända.
Han mottogs i Bagamojo ocli Zansibar med stora
ärebetygelser, ocli resan därifrån till Europa blef
ett triumftåg, soni ännu icke tagit slut. Stanley
själf skrifver om sina känslor viel denna tid:
„Jag känner mig lätt oni hjärtat; jag erfar i
denna stund samma förnimmelse soin en arbetare,
hvilken på lördagsaftonen kommer lieni efter
väl-förrättadt arbete nied sin veckopenning i fickan
ocli belt förtjust öfver att clet följande clag är
söndag, hvilodag."
Myggen på tundrorna i höga norden.
(Efter A. E. Brehm.)
’ I Vännetecknande for djurvärlden på tundran är i
c - synnerhet myggen. Det sätt, hvarpå hon
uppträder, öfvergår alla föreställningar; hennes makt
besegrar människor och djur; deii genom lienne
förorsakade plågan trotsar hvarje beskrifning.
Det är bekant, att alla stickmygg lägga sina
ägg i vatten, ocli att de ur dessa efter några få
dagar iitkrypande larverna ändå till sin förvandling
lefva i vatten. Häraf förklaras, att tundran mera än
någon annan trakt gynnar deras utveckling ocli deras
massvisa uppträdande. Så snart deii åter stigande
solen bortsmält snön och isen och upptoat den
öfversta jordskorpan, börjar det under vintern visserligen
bundna, men icke tillintetgjorda mygglifvet att rora
på sig. Ur de i den frusna gyttjan gömda, men icke
förstörda äggen framkrypa larfver, dessa förvandlas
efter några få dagars förlopp till puppor, pupporna
till bevingade insekter, och nied kortast niojliga
mellanrum folja släkten på släkten. Äniiu innan
soiii-marsolståndet börjar ocli fram till midten af augusti
räcker de fruktansvärda djurens svärmningstid.
Under hela denna tid infinna de sig öfveralt, i
höglandet som i låglandet, på bärgen eller kullarna
som i dalarna, mellan dvärgbjörks- eller iillpilssnåren
soni vid flod- ocli sjöstränderna. Hvarje grässtrå,
hvarje mosstufva, hvarje greii, hvarje kvist, hvarje
blad utsänder i världen hvarje stund på dagen
hundraden, tusenden af dem. De bilda svärmar, soni se
ut soni en tjock, mörk rök, de fylla luften i sådana
massor, att nian knapt vågar andas, de tillintetgöra
hvarje försök att fördrifva dem, de förvandla den
mest dådkraftige man till eii viljelös stackare, lians
vrede till fruktan, deii dem gällande förbannelsen
till stönande klagan.
Så snart man kommer in på tundran, ljuder emot
en deras surrande, än jämförligt med eii tékannas
sorlande, än med klangen af en svängande metallstaf,
ocli om några ögonblick är inan omringad af
tusenden och åter tusenden. En af dem bildad och af dem
bestående strålkrans onisvärmar hufvud och skuldror,
kropp ocli lemmar, följer nied, hur fort inan än rör
sig, ocli står icke till att förjaga. Stannar man, så
tätnar han, går nian vidare, så drages den ut på
längden, springer man så fort inan orkar, så uttänjes
den till ett långt släp utan att dock blifva efter.
Till ansiktet, halsen och nacken, de blottade händerna
eller de ined endast strumpor beklädda fötterna hafva
de ljudlöst hittat vägen, utan att man märkt det,
och Ögonblicket därefter sänka de långsamt sin gadd
djupt ned i huden ocli ingjuta deii brännande
giftdroppen i såret. Ursinnig klämmer inan blodsugaren
i trasor; men medan den straffande handen härmed
är sysselsatt, sitta redan tre, fyra, tio andra mygg
på denna, i ansiktet, i nacken, på fötterna för att
göra på sanima sätt som de ihjälklänida gjort. Ty
när blod väl en gång flutit, när på ett ocli sanima
ställe flera mygg redan funnit sin dod, uppsöka alla
öfriga nied förkärlek just denna fläck, ocli platsen
täckes småningom nied tusentals lik. Isynnerhet
omtykta anfallspunkter äro tinningarna, pannan
omedelbart iinder hattkanten, nacken och handlofven, i
allmänhet sådana ställen, på livilka de kunna räkna på
att få vara så mycket som möjligt ostörda.
Kan man hafva så mycken själfbeherskning, att
nian kan iakttaga deiii iinder deras blodsarbete,
således icke drifver bort eller stör dem, så finner nian,
att man hvarken kan känna, när de slå sig ned eller
röra sig. Omedelbart sedan de satt sig, börja de
sitt arbete. I all maklighet färdas de omkring på
huden, sorgfälligt undersökande denna ined sin
snabel; plötsligt stanna de, ocli med öfverraskande
lätthet genomborra de huden. Medan de suga, lyfta de
vällustigt på än det ena, än det andra bakbenet och
rora detta långsamt fram och åter, så mycket
kraftigare, i samma mån deras genomskinliga kropp
fylles med blod. Så snart de en gång smakat blod,
akta de ingenting vidare, tyckas knapt ens känna,
om man besvärar eller plågar deiii. Drager man me-
dels en liten tång snabeln ur såret, stå de ett
ögonblick och fuudera och trefva, men borra därpå in
den på det gamla eller ett nytt ställe; klipper nian
raskt af snabeln nied eii skarp sax, förblifva de i
regeln äfven nu kvarsittande, soni om de måste
besinna sig, låta därpå frambenen trefvande ofverfara
snabelstumpen ocli behöfva en längre stund för att
undersöka ocli forvissa sig om att lenimen värkligen
är försvunnen; afskär man hastigt ett bakben på dem,
så fortfara de att suga, som oni ingenting händt, ocli
svänga till ocli med på stumpen; beröfvar man dem
hälften af den blodfylda bakdelen, så gora de soni
Miiiichhausens häst vid brunnen, men draga dock
slutligen snabeln nr såret, flyga tumlande bort och do
efter några minuter.
Ett sorgfälligt iakttagande af deras sätt att gå
till väga fastställer såsom otvifvelaktigt, att de vid
uppsökande af sitt offer mindre ledas genom sitt
synsinne än genom lukten, eller kanske genom ett sinne,
som i sig förenar lukt och känsel. Med bestämdhet
kan nian iakttaga, att de vid en människas
annalkande, på ett afstånd af ända till fem meter lämna
sina hviloplatser och genast ocli utan tvekan flyga
rätt på sitt offer.
Om äfven naturforskaren vet, att det endast är
honorna, som suga blod, att denna deras värksamhet
otvifvelaktigt sammanhänger med fortplantningen och
sannolikt betingar de befruktade äggens mognad,
of-verväldigar den genom myggorna förorsakade plågan
slutligen dock äfven honom, vore lian äfven den inest
lugna vise iinder solen. Det är icke smärtan, som
vållas af stingen och ännu mera af den därefter
inträdande svullnaden, utan den ständiga förargelsen,
det evigt upprepade omaket, för hvilket inan är
utsatt. Man fördrager måhända, utan att klaga,
plågan, som myggstingeii orsaka, ocli bär denna ännu
lättare längre fram, när huden småningom blifvit
i viss mån känslolös för det oupphörligt ingjutna
giftet; man är därför äfven i stånd att en tid bortåt
bjuda otyget spetsen; men slutligen måste nian dock
erkänna, att man blifvit slagen ocli besegrad af dessa
tundrans förfärliga plågoandar. Ocli sålunda forlania
deras otaliga, hvarje stund stridsfärdiga, härar
småningom alt motstånd. Oupphörligt besvärad af dem,
lundrad i hvarenda handling, störd i hvarje njutning,
iirståndsatt att ens tänka, utmattas man omsider icke
blott kroppsligen, utan förslappas till sist äfven i
andligt hänseende. Foten vill då efter en kort väg neka
sin tjänst, själen icke vidare mottaga några intryck;
tundran blifver ett helvete och dess plåga ett
namnlöst kval. Icke vintern och dess stormar, icke isen
ocli dess köld, icke fattigdomen, icke
ogästvänHghe-ten, utan myggen äro tundrans förbannelse!
Fattigmans barn II.
(Ur en svensk tidning.)
ch Mari blef äldre, blef gift. Ocli löjtnanten
hade hamnat där, hvarest vi alla engång skola
hvila. —• Uppe i vindskammaren visste den
fattiga, gamla enkan så väl alt sammans.
En dag hade fru Mari Hofmann kommit hem
for att se till sin mamma. Det liade då förflutit väl
ett halft års tid, sedan fadern blifvit förd till grafven.
Ifrigt sysselsatt stod fru Brandt och
genomskådade en mängd af sin mans efterlämnade papper, och
af nyfikenhet började, dottern hjälpa till.
Men plötsligt fängslades hennes uppmärksamhet
af ett gammalt stycke papper, affattadt som ett slags
kontrakt.
Underlig till mods satte hon sig ned på en stol
och började läsa igenom det.
„Hvad kan det vara, som intresserar dig?" sade
modern och gick bort till henne.
„Men, min Gud — hvad vill väl detta säga,
mamma!" — utbrast den unga frun bestört ocli räckte
pappret åt modern. — „Där står ju om en liten flicka,
vid namn Mari, som du och pappa adopterat ..."
„Soiii vi adopterat ..." — Modern visste i
första ögonblicket ej, livad lion skulle svara.
„Är det jag?"
„Ja — ja, det är du, mitt barn — det är du."
„Så är jag altså icke din värkliga dotter?" —
Bestörtningen stod att läsa i Maris ansikte.
„Nej — det är dii värkligen icke, Mari ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
