Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
N:o 20
länders och alla tiders stora snillen, som stå redo att
tala till oss, lmderwisa och trösta oss. människorna
falla undan, deras byggnader störta sammaii, men det,
som utom ©nds lefwande ord, öfwcrlefwer alt, det
är människotanken."
2ßi kumla sålunda säga: Runeberg, Finlands
största skald, är icke död. Ha" leswer (innu ibland
sitt folk. SBi kunna ju ständigt höra honom tala och
åter och åter upprepar hau sina odödliga sånger. Slien
icke för alla lefwer mera wår skald. För den icke
läs-kunnige är han död, ty denne har ingen nytta af
Runebergs skrifter.
xßöcker kumla utgöra wårt sällskap så i sorg som
glädje. Deli som kan läsa har ett bättre hof äll en
ko-illlilg i de trogna wiinner, som omge och tjäna honom.
Sßåra wämier uttrötta oss stundom: Dm en bok
före-faller oss tråkig, lägger man den åsido, utan att den
wredgas, och tar en annan. Ia, uti en samling
bök-ler ligger en stor rikedom, den skänker mera nöje och
nytta än annat,’soln kali fås för penningar. Dld och
rum dessa twänne obewekliga omständigheter, hwilka
wi i det dagliga lifwet icke kumla ändra, äfwen desfa
hafwa blifwit fängslade i biblioteken. Huru skola wi
förstå detta? Io, en bok, som t. ex. blifwit författad
i Swerge för 200 år sedan, den kall jag läsa i dag
och sålunda försätta mig i de förhållanden, hwilka
radde i Swerge för 200 år tillbaka. Iag kan ock i
tanken företaga en resa kring jordeli genom att läsa
någon god skildring om en dylik resa o. s. w.
2Jien soln sagdt, för att den stora allmänheten
må kunna ha tillgång till böcker är det nödwändigt,
att ett gemensamt lånebibliotek sinnes på orten. Den
sörsta soln tåilkte därpå war amerikanaren Franklin, j
Såsom simpel boktryckeriarbetare förenade hali sig med i
tolf kamrater om det beslut, att hwar och en af dem |
skulle giswa en bok till en gemensam samling, ty
så-lunda skulle hwar och en af dem wara i tillfälle att
läfa tretton böcker i stället för en. Denna blygsamma
boksamling bildade den första grunden till det stora
biblioteket i staden Filadelfia, som nil består as mer
än en miljon band.
(Fortsättning följer.)
^Tågra ntän nr de ,,djnpa leden" från
1808-1809 års krig, TII.
Weddelade af ülit&crë.
16) "gl^malm, underofficer wid 9iylands jägare.
Samuel 9Jymalm föddes i £ojo fotkeli den IS
april 1793. Segas fig året 1806 i krigstjänst. Sr
1808 deltog hall i de flesta strider under tåget sråli
Abborfors till ^yhäjoki, där han fick filt wänstra knä
genomskjutet. Delliui olycka, som band honom wid
sjukbädden i Uleåborgs sjukhus ett helt år, afbröt i
inidten hans krigarbana.
fackerna antingen icfe wille eller wågade rida. I
det-samma träffade han en af sina soldater, hwilken hade
laddadt gewär. Detta klickade dod, och nu funno de
ingen alman lltwäg än en haftig flykt, förföljda af
kosackerna nnder utrop: „pardon, kamrat"; men
Ami-nosf jämte fin Spets ftötte lyckligtwis på de fwenfka
förtrupperna, hwilka gåfwo eld." Amiilosf förlorade
ingen af sina S man, ehuru en mail blef öfwerriden
och förlorade fin pafkiiiilg."
^aawo själf skall om händelsen hafwa fagk, akt
hall den dagen ej fått Order att rycka Ut. Hau hade
filttit och sytt hos en underofficer, då hall hörde
skott-wäxling från strandsidan (från major ©hrnrokhs trilpp).
Han och några foldater skyndade till wapeii och fprungo
åt fkärmytslingen till, hwarnnder de mötte löjtnanten.
Gtt par dagar senare erhöll S^aawo Spets det
sår ofwall omtalats.
I slaget wid Sappo hade han en gång warit i
lifsfara. Härom berättade hau följande: „Dagen led
redan mot sitt slut, förrän de ryska jägarne gåswo
wika. Då de slydde, sprang jag i ungdomlig iswer
rafkt ur ledet några tiotal steg ester dem, då
plöts-ligt en fiende sprang fram från ett bakhåll bakom en
ftell, siktade på mig och fyrade af på några ftegs håll.
SOieii eli ©uds lycka war det, att blott
fängpallnskru-tet brann af, och då war det min tur; men mannen
kastade sig på knä ropande: pardon! pardon! och då
jag hogg i honom, begynte han klagande bedja:
klie-bilska! kliebuska! hwilket jag förstod wara bröd. —
Här försökte gubben S}>aawo göra slut på fin
berät-telfe, men hans iltfrågare wille med ett: „llåh?" höra
widlyfligare om fakell. „9iåh!" fortsatte då ^aawo,
„hwad widare, jag hade en liten bit bröd i fickan;
den delade wi och så förde jag min fånge till
office-ren". Af fina befälhafware omnämde gubben med
glädje major Shriiroth, som „ännu som general" kant
igen honom i Heinola, äfweilfom kapten Fieandt; men
af de andra befälhafwarile kom han icke ihåg någon
annan än Cronstedt, soln han djllpt wördade och
Sins-pora (Klingsporr), som han dod aldrig sett as den
orsak, att denne „alltid bodde i reswagileil".
sé
-Held för hönsfkötare.
17) "-Jfaarøo |Jpets, soldat wid Sawolaks sotsolk.
(©fter en uppsats i Suontetar 1858 ocl) 3)iontgomeri)s f|istoria).
^Paawo Spets eller — ^Pitsi som han i sin
hein-ort kallades — war södd i Kangaslliemi år 1785.
Hali war egentligen skräddare, men då 1808 års krig
utbröt, begynte wapliells glans loda hans sinne, odj
han wandrade as till S:t SRichel, dit trupperna sråli
Sawolaks i februari 1808 samlade sig omkring greswe
Cronstedt. timligt sin egen berättelse hade han warit
med i hwarje strid, där halls regemente deltog. Alla
de ställen där han kämpat med kunde han efteråt (1858)
ide mera namnge, förutom 9iewolaks, Sappo, Orawais
och „bakom Umeå". Där fårades hali i högra foten
i juni 1809, låg fjuk under fenare delen af
folnma-ren i Swerge och återkom på hösten sjölebes från
Umeå till SBasa.
I sin historia om kriget 1808—1809 berättar
9)ioiitgomery om $aawo Spets i sammanhang meb
söl-jailde tilldragelse i trakten af Södermjöle,,bakom Umeå":
„Söjtilant Amilloff blef, efter dragonernas
åter-konisk ifrån förtrupperna, dem hali nu anförde, endast
med 8 man sänd att underrätta sig om ryssarnas
förehafwanden. Framkommen till eli bäd sid han
be-fällning att stanna, men bles i detsamma anfallen af
jägare och kofader. Han spridde då sill flock, för att
frälsa åtminstone några däraf och drog* fig fjälf åt
hafsstranden. 9)ien han blef iippkäkk af fem kosader,
hwilka genask gjorde jakk efter honom. Aminoss läk
dod icke förfära fig, ritan skyndade kitt en udde, som
loar tätt bewuxen med enrisbuskar, öswer hwilka ko-
TO|^önseli sodras huswudsakligask nied afsatt ur
trädgården och köket, med kli od) slösäd. Korn
5 är dem smakligast, dek glfwes dem få wäl råkk
som krosfadk eller förwäldt i wakkeli; de wärpa däraf
särdeles skorii ägg. Håstfött, soln sås titt billigt pris,
anwätides med fördel mångenstädes såsom hönsföda.
Då nian iitwäljer afwelsäggen, bör inan taga de
kyligfta. Kydlingeu wäger, då den lämnat ägget, 2/3
af dekkas urfprungliga wikk. 9)iali kan od på förhand
ined kämlig säkerhet sörukse, om as äggen kupp- etter
hönskydlingar skola utklädas. Dm liiskblåfan i ägget
(håll dekka mok eli ljuslåga) är wid defs fpeks, få
blir af ägget en tupp, är däremot blåfan wid äggeks
sida, så blir det en höna.
De små kuppkydlingartui hafwa wanligen tjusa
kammar och hönkydlingarna mörkröda.
Hönsens wärpning om winkern besordras
därige-nom akk man i liowember täcker golswek i hönshuset
med etk sokshögk lager häskgödsel, hwaröfwer halm
bredes; wärinen i rummet bibehålles därigenom. (Skk
bepröfwadk medel är äfwen akk på winkermornarna
kända en lampa i hönshilfek. Defs ülwåliare börja
då fin dag tidigare och föka fig tidigare föda.
Ditt hönfells owanor höra luften akt äka egna
ägg och andras fjädrar. För akk boka dem för deli
förra är dek bäsk akk afskilja äggäkarinnan srån de
öfriga od; fäkta henne i eli wärplåda med dubbla
bottnar, ^å dek nedra brädbokknek bör ekk lager af
hö ligga utbredt och 5 à 6 tllm ofwaii det finnes tre
titt fyra träfpjälor på sådant asskånd akk äggen godt
kunita fättas emellan dem. Då hönan en wedas tid
wärpt i en få befkaffad låda od) förgäfwes fökk komma
åt äggen, upphör wauligen aptiten efter ägg.
Dwanaii akk äka fjädrar är ofta fwår ekk boka.
Det duger dod att förföka akk befkryka fjädrarna med
eli aloelösning (2 lod aloe lösk i V* ® wakken).
Agg säljas i wårk land kjogkals; dekka blir dod
oska nog osördelakkigk antingen för säljaren etter
kö-paren. 5på 1 ?? gå wanligen 10 skyden landkhönsägg
om 40 k 50 gram hwarje, men blokk 6 as de
skor-wäxka spanska och engelska rasernas ägg. tekaka
där-sör hällre mera sör ekk tjog sköra ägg än eli mindre
summa sör de små, eller ällllil bättre köp ägg ester wikk.
—i
Värden på „Svarta tuppen".
En brottmålshistoria från den „gamla goda tiden".
I.
|Lyor halftannat århundrade sedan var Kongl. Maj:ts
nådiga brottinålsbalk en ganska allvarlig och
otreflig- sak, soni ofta gjorde ett hastigt slut på
mången fattig syndares lefnadslopp. Efter ini
gällande strafflag skulle kanske på sin liojd några
månaders fängelse blifvit straffet for samma förseelse,
för hvilken mången i den „gamla goda tiden" måste
sluta sina dagar i galgen.
A andra sidan råkade på denna tid de lioglärda
och vällofliga herrar rådmän och bisittare i rätten
oftare än ini i trångmål, då någon oerhörd händelse
inträffade, på hvilken intet lagrum i den gamla
svin-läderbuudna lagboken ville passa, hur ifrigt de än
bläddrade i densamma, betänksamt ristande sina
ärevördiga peruker.
1 den gamla residensstaden Y:s arkiv har
jagen gång funnit upptecknad en dylik sällsam historia,
som jag härmed vill draga fram i ljuset.
Då for tiden bodde ungefär ett par timmars väg
från V., invid stora landsvägen till denna stad, värden
på „ Svarta tuppen", Hans Ersson, en stark, beslutsam
man af undersätsig växt ocli rått utseende, men med
ett mildt ocli människovänligt hjärta. Med dessa
egenskaper liade ban slagit sig fram ocli lagt många
blanka silfverdaler på kistbottnen, ty ingen resande
for gärna hans dorr förbi, och hans skänkrum var
ofta fyldt af formän, musikanter, vandrande gesäller
ocli annat godt folk. Alla kände sig hemmastadda
på „Svarta tuppen", njöto i den välskurade
värdshussalen af god kost och starkt öl, och då Hans Ersson
fryntligt skakade hand med dem vid afresan, hette
det alltid: „Gkid vare med dig, fader värdshusvärd",
ocli „Lycka på resan, gubbar, kom snart igen!"
En gång var det emellertid nära, att den
hederliga värdshusvärden själf skulle fått laga forfall ocli
icke funnits på platsen, då den resande nästa gång
färdades samma väg.
Det var eii kall, ruskig vinterafton, då Hans i
sin stora parsläde styrde i väg mot hemmet. Han
hade liaft att uträtta i V. ocli där träffat några gamla
goda vänner, hvilket alt uppehållit honom längre i
staden än ämnadt var vid afresan hemifrån. Vägen
var backig och föret ojämt, så att färden gick
långsamt. Han gladde sig emellertid i sitt sinne åt att
snart vara tillbaka i sitt varma hem, där gumman
otåligt väntade honom med en god aftonmåltid.
Hästarna behöfde icke drifvas på, ty äfven de längtade
efter det varma stallet. Än en gång satte sig
värdshusvärden till rätta i halmen, drog till lädergördeln
fastare omkring siii stora päls, och trykte
iitterskinns-iiiössan ned på hufvudet, ty det blåste en pinande
kall vind. Nu var lian snart halfvägs. Hästarna
kände vägen lika väl som deras lierre, och muntert
gnäggande svängde de in på vägen till höger.
Månen kastade ett blekt ljus på de snömassor,
soln upptornade sig på bägge sidor om släden. De
lifliga djuren lupo raskt undan, och Hans Ersson
log-alt nöjdare inom sig vid tanken på, huru hans äkta
hälft där hemma skulle springa upp från det stora
ekbordet i skänkstugan, då hon hörde den välkända
bjällerklangen ocli pisksmällarna utanför porten.
Äfven tänkte lian på, huru hon först skulle visa sig
tvär, därför att han dröjt så länge borta, men strax
därefter gladt kika i gräfsyinsväskaii, i hvilken lian
medförde några rätt vackra saker, däribland en
splitter ny pälshufva, sådan som kvinnfolken i den stora
staden då for tiden plägade bära till deras systrars
på bondlandet ständiga afund, då plötsligen —
släden stryker baklänges och hästarna stegra sig, slå
och fnysa ängsligt med resta manar. Hvarken med
godo eller ondo kunna de drifvas fram. Hvad kan
det väl vara?
Värdshusvärden stiger iir släden ocli spanar framåt
vägen; ingenting kan upptäckas; han går till hästarna,
klappar dem på hals ocli länd och blir stående hos
dem, till dess de synas lugnade. Därpå stiger lian
åter i släden.
Men det går på samma sätt; hästarna vilja icke
från stället, utan skygga for något föremål till
vänster om vägfen. Hans Ersson kastar sina blickar åt
detta håll och får med ens klart for sig hela
historien: ban har nämligen stannat med släden vid foten
af galgbackeii, ocli i galgen hänger en arm syndare,
soln lielt säkert under värdshusvärdens frånvaro
blifvit nödsakad att intaga denna upphöjda plats. I siu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
