Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 29
LAND OCH STAD.
] 15
Värden på „Svarta tuppen".
En brottmålshistoria från den „gamla goda tiden".
Wf ftrden på „Svarta tuppen" blef het oni öronen
°W( ocli kände kalla ilningar längs ryggraden, då
cpå aftonen samma dag eii afdelning af
stadsvakten rykte in på lians gård, och befälhafvaren
förevisade honom en arresteringsorder samt anmodade
honom att genast kläda sig ocli folja nied till staden.
Ingen undflykt var möjlig; lian kände sig ju dessutom
skyldig. Han fogade sig därför i sitt öde med all den
undergifvenhet, som var honom möjlig. Men Margrit,
I15111S äkta hälft, klagade öfverljudt och ville hålla
honom kvar, till dess ban rykte sig lös ocli sökte
trösta henne med dessa ord:
„Margri, släpp mig, livad soni är skedt är skedt
— här hjälper hvarken gråt eller klagan! Friskt
mod; det kunde vara sämre for mig, och snart
kommer jag tillbaka hem! Sköt du emellertid „Svarta
tuppen" på bästa vis, medan jag är borta."
Hans Ersson fördes därefter bort, omgifven af
vakten, ocli trädde in på rådhuset följd af en gapande,
nyfiken hop. I)et gjorde den gamla portvakten i
rådhuset ondt om värdshusvärden, ty de liade hittils
varit mycket goda vänner. Han nödgades det oaktadt
lägga handklofvar på honom ocli visa honom in i ett
rum, där blott svårare förbrytare brukade förvaras.
Hans Ersson fördrog alt, men äfven denna natt blef
for honom somnlos, ocli han fick god tid att forbereda
sig på hvad som komma skulle följande dag-
Tidigt på morgonen öppnades dörren till lians
fängelse, ocli fångvaktaren förde den stackars Hans
in i rådhussalen framfor domarena, som redan voro
alla församlade och, iklädda sina stora peruker och
långa mantlar, tagit plats rundt omkring det groiia
bordet, där herr borgmästaren förde ordet. Deras
långdragna, dystra drag buro vittne om stundens
allvar. Långs korridoren, vid dörren och i själfva salen,
voro stadssoldater med svärd och hillebarder
uppstälda, och Hans’ niod sjönk alt mer ocli mer vid
åsynen af alt detta.
Efter någon stunds stuni granskning af hans
person, bjöd den stränga herr borgmästaren lionom
träda frani, uppmanande honom afgifva en fullkomligt
sanningsenlig berättelse, påminde honom om, att det
vore vida bättre att offra timliga fordelar — ja, själfva
lifvet — for att bevara sitt samvete obefläckadt och
sin själs ro, samt tröstade honom med att man kunde
forsona en livar synd redan här på jorden, om man
blott erkände ocli ångrade densamma samt
underkastade sig den värdsliga lagens straff, vore det än
så hårdt.
Hans hade så när mist sansen, då han efter detta
tal åter upplyfte ögonen och fick se sina egna stöflar
ligga framfor lionom på rättens bord. Han liade
förlorat dem just morgonen efter den olyckliga
bedriften ocli förgäfves letat efter dem i stallet, där
han haft dem stående. Aldrig ett ögonblick liade
han däremot tänkt, att den eländiga galgfogeln i sniyg
tillegnat sig dem. Nu gick också ett ljus upp för
honom, hvarför misstanken så hastigt föll på honom,
ocli han beslöt att öppet bekänna hur alt gått till.
Då därför den stränga herr borgmästaren forhörde
liononi vidare och sporde, om han kände igen de
framför honom liggande stöflarna, afgaf ban utan
vidare betänkande en sanningsenlig berättelse, huru
lian, då han märkte, att den stackars syndaren i
galgen ännu var vid lif, greps af medlidande, skar lionom
ned i afsikt att rädda honom och därefter gaf lionom
tak öfver hufvudet; huru lian under natten ertappat
en tjuf, då denne var i färd med att stjäla hans bästa
liäst, huru ban satt efter tjufven med en högaffel,
stött ned honom och därefter till sin stora
förskräk-kelse i tjufven igenkänt sin skyddsling, men icke
samtidigt märkt stöfvelstölden; huru den sårade nästan
ögonblickligen dött af sina sår, och huru ban själf,
for att konnna ifrån saken, åter upphängt kroppen i
galgen.
„Dit hörde ban ju ock, stränga herrar", slutade
värdshusvärden, „ocli det kan göra honom alldeles
detsamma, hur han dog — genom repet eller såren;
inför lagen var han ju redan död, då jag löste ned
honom från galgen, och att än en gång sticka igenom
ett lik kan väl icke vara någon så synnerligt svår
förbrytelse."
Denna öppna bekännelse gjorde det bästa
intryck på samtliga bisittare ocli råd, och efter några
få frågor for formens skull afslöts förhöret, ocli den
anklagade utfördes ur salen, medan domarena
öfverlade och affattade domen. Detta dröjde icke länge.
Man biträdde enstämmigt svarandens åsikt, att han,
då han genomborrat en hängd, blott förgripit sig på
en redan död man.
Denna dom blef ock genast högtidligen
meddelad den anklagade. Herr borgmästarens uppsyn blef
dock mäkta allvarsam, då lian afslöt domens
uppläsning nied dessa ord:
„Hans Ersson, för närvarande ärlig ocli oförvitlig
gästgifvare ocli värdshusvärd på „Svarta tuppen", I
ären fri for denna gång! Märk väl, for denna gång,
ty om det någon gång i framtiden skulle falla eder
in att roa eder med dylika otillbörliga spratt, så
skall lagens hela stränghet drabba eder. För ett
fall sådant som det här föreliggande stadgar lagen
för närvarande intet ansvar, men vi skola ännu i
dag ingå till Kongl. Maj:t med en underdånig
framställning om hvad som liär passerat, då det är att
hoppas, att denna nu upptäkta lucka i vår
lagstiftning skall blifva fyld. Edra stöflar äro emellertid
lagligen förbriitna."
Värdshusvärden tackade ödmjukt för detta nådiga
tal och visste knappast till sig af glädje, då han åter
kom ned på torget ocli där högljudt lyckönskades af
mängden. Då lian längre fram på dagen, åtföljd af
några af sina närmaste vänner, på återvägen till sitt
hem passerade förbi galgbacken och såg sitt offer
hänga kapprak mellan sina stolpar, lyfte lian på
ut-terskinnsmössan och sade:
„För mig kan du nu vara säker, din otacksamma
gok, jag skall min själ akta mig for att ännu en
gång skära ned dig."
Hemkommen måste han berätta för Margrit hela
den förskräckliga historien. Då han slutat, sade hon:
„Ack, Hans, huru olyckliga liade vi icke nu
kunnat vara! Laga för all del, att du aldrig mera
hittar några forfrusna handtvärksgesäller på
landsvägen. "
Hon gick därpå ut och återvände med ett par
utslitna tjocka läderskor, som lion stälde framför sin man.
„Se här", — sade hou — „dina präktiga stöflar
har du blifvit af med — det är då i sin ordning att
den där galgfogeln gifvit dig sina skor i utbyte, jag
fann dem i dag på morgonen i stallet".
Det var värkligen den stackars brottslingens
skor. De blefvo sedermera upphängda bakom ett
galler ofvan ekdorren i skänkstugan på „Svarta tuppen"
till ett minne af den två gånger hängde och af den
milda domen, och — de hänga där än i denna dag.
Slut.
M. A. Myhrberg1.
(En finländsk krigare.)
få£ (Forts. fr. N:o 28.)
T-Irekerna befunnos emellertid vara ett helt annat
C- slags folk, när man såg dem på nära håll, än
de synts vara, sedda på afstånd. Tygellösa,
själfvi-ska, snikna ocli fega, voro de mycket svåra att komma
tillrätta ined. Hade det ej gält frihetens sak, hade
det icke gält att befria ett förtrykt folk, som de, trots
sina många fel, dock voro, så liade Myhrberg ocli de
flesta andra utlänningar, soni anländt till deras hjälp,
redan i början vändt hem. Men man tänkte på huru
svårt de dåvarande grekernas barn och barnabarn
komme att ha det, om de blefve tvungna att likasom
deras förfäder sucka under de muhammedanska
turkarnas ok, ocli därför dröjde de flesta kvar, offrande
lif ocli blod for ett folk, som de i grunden måste
förakta. Den främste af de till hjälp komna
utlänningarna, hvilka stredo för Greklands frihet, var den
rika, sköna, lidelsefullt frihetssvärmande engelska
lorden Byron, berömd som en af sitt lands största
skalder. Efter att lia offrat hela sin förmögenhet på
utrustandet af krigsskaror mot turkarna, afled han, i
följd af ådragen förkylning sanit öfveransträngning,
den 19 april 1825. När lian dog, stod Myhrberg på
vakt vid porten af hans liiis.
Oin Myhrberg deltagit i den berömda
belägringen af staden Missolongi på Korintiska vikens södra
kust är ovisst. Säkert är däremot att vi innan
belägringens slut träffa honom på halfön Morea, det förra
Pelopomiesiis.
Där försökte nian som bäst få ihop eii
ordentligt inofvad grekisk krigshär. Man utskref bönder
från Morea och rekryterade dem nied en mängd utlän-
ningar. Myhrberg fick plats i rytteriet. Medan han
tjänstgjorde här, hade lian att utstå mycket förtret
af sin korpral Bozzaris, som af någon orsak var
vredgad på lionom. Man var en gång i härbärge i en
by på det öppna grekiska slättlandet. Manskapet
hade nied njuggan nod fått plats under ett skjul;
hästarna stodo tjudrade ute. För att borsta dem
måste man i brist på bättre redskap med stort besvär
plocka ihop torra höstrån. Myhrberg hade just
skaffat sig en dylik borste och begynte taga ihop med
arbetet, då Bozzaris steg fram till honom ocli rykte
stråknippan ur hans hand. Myhrberg slog honom då
mot örat och dömdes strax i enlighet med den stränga
krigslagen till döden. Men befälhafvaren, hvilken höll
mycket af honom, föreslog att domens värkställande
— man liade nämligen att snart vänta ett stort slag
— skulle lämnas åt tiirkania. Myln’berg hölls någon
tid i arrest i en låg, smutsig svinstia, och flyttades
sedan till en annan skvadron, för att ban icke mera
skulle stå under den ilskna Bozzaris välde. Han
försonades dock snart ined denna man, som kort därpå
träffades af eii turkisk kula ocli dog.
De mödor och äfventyr Myhrberg var utsatt för
under den närmaste tiden gränsa till det otroliga.
På grund af sin tapperhet befordrades ban äfven snart
till adjutant hos Öfverste Fabwrier, hvilken ban en
gång räddat undan dodsfara. Bland de många faror
ban var utsatt for omnämna vi här endast en.
En natt efter ett blodigt slag låg Myhrberg,
sårad i låret, bland döende och döda på marken. Ett
tu tre hörde han roster af annalkande människor.
Till sin fasa hörde han snart att de talade turkiska.
Det var fiender, som kommo for att afskära
hufvuden, ty paschan liade for sed att betala en piaster
(omkring 25 penni), för hvarje kristet hufvud,
vissheten", så berättade Myhrberg, „att turkarna
vanligtvis hade mycket slöa knifvar, nied hvilka de länge
sågade och skrubbade, innan de fingo halsen af,
gjorde denna hotande död för ingen del trefligare".
För att undslippa plågorna spände ban sin pistol,
stack den i sin mun och fyrade af. Men skottet brann
icke af. Myhrberg liälde från hornet nytt krut i
fängpannan och ämnade forsöka på nytt. Men i
detsamma såg han i månljuset en ryttare, som red rakt
öfver liononi, utan att dock hästhofvariia träffade
honom, där han låg. På dräkten kände nu Myhrberg
att mannen var en grek, ocli han ropade honom till
hjälp. Men den andra red vidare utan att yttra ett
ord. Förargad öfver denna obarmhärtighet riktade
nu Myhrberg sin pistol efter mannen och — denna
gång brann skottet af. Alt var åter tyst. Myhrberg
började åter ladda sin pistol för eget behof.
Plötsligt kände ban dock något mjukt ocli’ fuktigt, som
vidrörde hans ansikte. Kulan hade fält greken, ocli
hans häst vandrade nu for sig själf på slagfältet
frustande ocli nosande på liken. Myhrberg fattade
hästen i betslet ocli slapp efter mycken ångest och
möda upp på hästen, som förde liononi till grekiska
lägret. (Fortsättning följer.)
Från främmande land.
Från främmande land är icke mycket att tala
om denna gång. Koleran i Spanien tyckes icke
utbreda sig altför snabt, hvadan inan kaii hoppas på
att dess härnadståg i Europa denna gång icke skall
bli så ödeläggande som ofta förut.
I Tyskland har man nu börjat oväsnas på grund
af Helgoland-affären. Tyskland beviljade som bekant
stora förmåner åt England i Afrika i stället for den
lilla klippön, som man nu mångenstädes i Tyskland
påstår att man ingenting gör med. De områden i
Afrika, som mau afstod åt England, voro flere tusen
gånger större än Helgoland, och naturligtvis skall
England veta att begagna sig af dessa stora ocli
delvis fruktbara landsträckor på bästa sätt.
Kejsar Vilhelm är på soniinarresa i Norge. Han
är mycket förtjust i landet ocli lär komina att bygga
sig en sommarvilla nära Trondhjem.
Hungersnöden i östra Afrika. Genom ett bref
från Suakim till engelska tidningen „Times", har det
blifvit kändt, att en fruktansvärd hungersnöd råder
på den afrikanska kusten vid Böda hafvet.
Korrespondenten säger att man ej kan göra sig en fore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
